Dagens Nyheter – 6 mars 1869, sida 2

sagt allt hvad derom kunde statsutgifterna, der sådana kunna ske. För att få frågan om skrifvelsens lämplighet utredd; yrkade tal. återremiss af betänkandet. Hr Siljeström påstod, att de ökade anspråken på sparsamhet kunde väcka förtviflan hos en representant, emedan han hade framför sig de få möjligheterna att göra dessa anspråk gällande. Emellertid måste man skänka den största uppmiärksamhet åt dessa anspråk, emedan de voro stödda på fakta, dem ingen kunde jäfva. Om ej motionären kunde vinna sin afsigt angående denna hufvudtitel, så måste man dock erkinna att han beträdt en riktig väg, då han sökt få nedsiättningar på alla hufvudtitlarna. Statsutskottet hade visserligen afstyrkt hans och andras motioner i samma syfte, men detta bevisade egentligen ingenting annat, än att öfver dörren till statsutskottet, sedan man förgäfves klappat på de nio dörrarna till statsbudgetens tempel, står samma öfverskrift; som öfver Dantes Helvete, nemligen: den som hiir inträder, måste lemna alla förhoppningar utanför. Utskottet måste nemligen i ena hand väga anspråken och i den andra behofven och se till, att statsmaskinen ej rubbas ur sin jemna gång, sådan den nu en gång blifvit tillskapad. Det är icke heller från statsutskottet, icke ens från riksdagen man får viinta reformer i detta fall, utan från en regering, hvilken stödd på representationens förtroende, är lifvad af dess tänkesätt och behjertar landets ställning. Utskottet hade sagt, att nedsättningar limpligast kunde företagas vid regentombyte. Enligt tal. åsigt, vore det då allra olämpligast, ty derigenom skulle man anses från första ögonblicket vilja handla ogrannlaga mot den nya regenten. Anslagen på denna hufvudtitel ha ett mer personligt förhållande än å de andra och borde derföre bestiämmas så, att ej ändringar kunde ifrågasiittas vid hvarje riksdag, hvarigenom debatter uppstå, som ur flera skäl borde kunna undvikas. Tal. förordade derföre skrifvelsen, som han ansåg vara den bästa form, i hvilken representationen kunde uttrycka sin önskan i förevarande fråga och denna åsigt omfattåde äfven hr Östman. Hr Björck anmärkte som egenhet i vår grundlag, att hvarje motion som viickes måste af utskott behandlas. Deraf följde dock ej att utskottet hade någon skyldighet, att lemna en utredning af alla frågor, som väckas, hvilket mången gång skulle vara rent af omöjligt. En sådan fråga var denna. Utskottet har i sitt tillstyrkande att ej något afseende borde fistas vid motionen, as; ty aflåtandet af en skrifvelse vore ej lämpligt. Stillningen iir visserligen sådan, att hvarje besparing måste göras; men äfven detta har sina grinser. En skrifvelse vore icke blott öfverflödig, utan t. o. m. skadlig; bland representationens åligganden ingår ej, att leda landets uppmärksamhet vå att. dess ställning betraktas af regeringen med likgiltighet, utan dess bestimda pligt är, att söka bibehålla det goda förhållandet mellan regering och folk. Under närvarande förhållanden vore derföre ingenting annat att göra, än attbifalla utskottets förslag. Hr Hierta, trodde att statsutskottetsledamöter voro lifvade af samma sparsamhetsanda som kamI marens öfriga medlemmar. Hvad som för utskoltet varit ett bestämmande skäl för afslag å hr Jöns Pehrssons motion var, att de kända förhållanden (på hvilka tal. ansåg grannlagenheten fordra att ej närmare inlåta sig), hvilka föranledde 1863 års riksdag att utom anslaget å första hufvudtiteln bevilja en million och 1865— 1866 års riksdag att höja det ordinarie anslaget med 170,000 rdr, alldeles icke förändrats. Likväl ville man nu taga bort dubbelt mer än hvad man tillökade den sistnämnda gången! Mot några poster skulle tal. dock vilja göra anmärkningar, såsom å reparationsanslagen till Stockholms, Drottningholms och Svartsjö slott; men då kammaren troligtvis lika vil som tal: saknade någon siker grund för beräkning i detta fall, önskade han att betänkandet rörande dessa punkter måtte bli återremitteradt. Hr Jonas Jonasson instilmde till alla delar med hr Jöns Pehrsson. Hr Hedlund ansåg det mycketvådligt, att riksdagen skjuter ifrån sig tillfällen att göra möjliga besparingar, ty den närmaste följden deraf blir, att vid nästa val endast de, som hysa de radikalaste åsigterna komma att gå igenom. Attropen lindring i skattebördorna, som icke blott tillhöra vår tid, utan genomgå vår historia, ej äro oberättigade, torde hvar och en erkänna. Att folket i allmänhet, härdadt i försakelser som det är och uppfödt i enkla vanor och små behof, skall känna sig öfverraskadt af, att de få familjerna af vårt konungahus till underhåll behöfva så ofantliga summor, är helt naturligt, isynnerhet som svenska folket ej har några asiatiska begrepp om kunglighetens glans, utan med sin kärlek omfattar konungen personligen och, som vår historia visar, detta i desto högre grad, ju tarfligare eller enklare vanor konungen lagt i dagen. Men om man å ena sidan ej kan neka att bofunderhållet är mycket kännbart och dyrt för oss, så få vi å andra sidan ej blunda för hvilka anspråk ställas till kungliga familjen att visa sig välgörande, att uppmuntra konster och vetenskaper, att befrämja fortkomsten för skickliga yrkesmän 0. 8. v. Dertill behöfvas medel. Man siger att ett stort anslag innebär lockelse till tlärd och lyx. Det är sannt. Men detta är ej den enda lockelse. för hvilken en ärftlig re