Dagens Nyheter – 6 mars 1869, sida 2

samhet var fästad derpå, yttrade Ferrol, och hans klara, egendomliga röst hade ej den ringaste vibration, antydande någon ovanligare rörelse hos talaren: jag är eder högeligen förbunden för dessa bevis, att ni gillat hvad jag gjort och för eder vänlighet att vilja lemna mig hjelp; men jag kan icke antaga edert anbud. Då tinget nu pågår, så kan min sak företagas till behandling i morgon eller öfvermorgon, och jag ser derför ingen möjlighet, att undgå att blifva anhållen... I hvad fall som helst vill jag undandraga mig det. Jag tackar er således, mine herrar, och afslår edra anbud. Alla invändningar, alla försök att ändra hans beslut voro förgäfves. Om han stötte dem eller icke, tycktes vara honom alldeles likgiltigt; ban stod lugn och stolt och liknade mera en man, som har makt att afslå eller bevilja ansökningar, än en, som är i nödställd belägenhet och erbjudes vänners hjelp. Ferrols forslande till fängelset var ett triumftåg.i5 Alla hans vänner följde honom dit och befolkningens utbrott af ovilja, öfverröstades heltZioch hållet af hans följeslagares bifallsrop. På öfversta trappsteget till fängelset vände han sig om och aftog hatten till. en sista helsning åt sina följeslagare, hvilka stannat nedanför — och de tunga jernportarne slogos igen efter honom.