Dagens Nyheter – 4 mars 1869, sida 2

Kammaren beslöt såsom Statsutskottet föreslagit, hos regeringen anhålla om utredning af kostnaderna för kronobrefbäringsskyldighetens skiljande från jordbruket. Samma utskotts hemställan att bifalla regeringens proposition om jordafsöndring för tillökning af exercisfältet Ljungbyhed, men på det sätt att regeringen skulle bestämma ersättningen etter andra grunder, som kunde medföra en minskning, ogillades af kammaren, som återemitterade densamma. Af bevillningsutskottets bet. om tullbevillningen biföllos de tvänne första punkterna, afstyrkande motioner, den ena om irregistrerivgsafgifter för vissa varor, och den andra om upphäfvande af Kongl. Kungörelsen den 24 mars 1865, så att riksdagen åter skulle vidtaga sin grundlagsenliga rätt att i fråga om tullsatserna i afseende å alla de nationers handel på Sverige, som icke med vårt land afslutat särskilda handelstraktater, bestämma dessa sattser med uteslutande afseende på hvad vårt lands eget bästa kräfver. Herrar Sprengtporten, C. A. Raab och Bran begärde återremiss å första punkten. Chefen för Finansdepartementet och hr Bennich ansågo den förmenta vinsten vara ganska problematisk och ur priacipiel synpunkt den stabilitet, som vore önskvärd för tull-lagstiftningen, skola rubbas. Hr Schartau fann under närvarande förhållanden det nödvändigt, att icke införa sådana afgifter. Den andra punkten-föranledds hr Nordström, med hvilken hr Sprengtporten instämde, att uttala sin åsigt, att fr:handel utan reciprocitet vore omöjlig och att tuli-lagstiftningen borde afse ett skydd, hvarföre motionen förtjenade att beaktas, helst representationen icke godkänt hvad nämnda kungörelse utsagt. ANDRA KAMMAREN. Andra kamrbarens sammanträde i går förmiddag upptogs nästan uteslutande med dis:kussion ötver stätsutskottets utlåtande i särskilda punkter angående hemställanden af statsrevisorerna rörande riksgäldskontoretz förvaltring. Det var egentligen 6:te punkten, om hvilken en lång debatt utspann sig. Utskottet hade föreslagit: att follmäktige i riksgiälds-kontoret må få sig ålagdt att dels från vederbörande jernvigsbolag, som från riksgiäldskontoret erhållit lån, låta infordra behöriga intyg derom att jord, som för jernvägsanliggningen, med hvad dertill hörer, varit erforderlig och af sådant bolag eges, blifvit befriad från densamma förut vidhäftande inteckning, dels söka att till säkerhet för uppfyllandet af de för lån åt sådana bolag till riksgälds-kontoret utfärdade skuldförbindelser, erhålla inteckning i den jord, med derå anlagda jernvigar och öfriga tillhörigheter, som af bolagen eges. Hr Bergström visade, att statsutskottet i den sexars hälften af punkten föreslagit vågonting, som icke kunde verkställas, hvarför ban yrkade på borttagandet af denna del af förslaget. Detta yttrande understöddes af hrr Tranchell, Rosenberg, Rosenqvist, Berger, P. Olsson (från Helsingborg), Sven Nilsson, Medin och C. A. Larsson. Utskottets försvar fördes med beundransvärd ibärdighet af herr Björck, sekunderad af hr C. Ifvarsson, men blef punkten, sedan hr Rosenberg yrkat afslag å densamma i sin helhet, hvarom de öfrige å samma sida förenade sig, afslagen utan votering. Vid föredragning af samma betänkandes sista punkt, hvari utskottet försslår full decharge för fullmäktige i riksgäldskontoret för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade uti deras protokoll från den 21 jan. 1868 till och med den 19 jan. 1869, begärde hr Agardh ordet och uttryckte sin förvåning öfver, att statsutskottet ej yttrat ett ord om den vigtigaste angelägenhet, söm fullmäktige under året haft att utföra, nemligen upptagandet af ett nytt statslån. 1867 års statsutskott hade uttalat vissa principer, hvilka af båda kamrarne blifvit godkända, angående statslåns upptagande. Deri uttrycktes, att räntan ej skulle öfverstiga 4!, proc. och att tiden för återbetalning ej skulle utsträckas längre än 40 år. Detta riksdagens beslut hade fullmäktige i fiol ej ställt sig till efterrättelse och statsutskottet hade ej ansett nödigt, att om ett sådant förhållande säga ett ord. Tal. hade visserligen ej för afsigt att göra något yrkande i afseende på fulimäktige eller att bestrida decharge för dem, men han hade ej kunnat lemna oanmärkt ett förhållande, som visade: antingen att statsutskottet funnit sina år 1867 uttalade åsigter ieke riktiga och derför frångått dem, eller ock att det varit omöjligt för fullmäktige att kunna på sådana vilkor upptaga lånet. Var