Dagens Nyheter – 4 mars 1869, sida 1

— 84 — soldaterna från Stilledale hinna hit på en halftimma? — Mycket fortare, svarade she rifen. — Emellertid kunna väl äfven vi uträtta något, ytträde Ferrol. — Ja, jag har fått bevis på, att det är godt att vara i er närhet, när det fordras förstånd eller kraft, svårade lorden Och gjorde en artig bugning för Ferrol. — Låtom oss nu, mina herrar, om ni behaga, begifra oss af för att möta domaren!... Sherifen följdes af sin kaplan i full embetsskrud in i vagnen och hans fyra nya hästar trafvade bort. Lord Ewyas, herrar Amyas, Rufford och Mixon hade äfven vagnar; en oräknelig skara följde till häst, deribland Ferrol. Fölkträngseln var stor, men stimningen vänlig. Då Ferrol hoppat upp i sådeln, trängde sig en man fram, ställde sig i vägen för honom och yttrade: — Herr FerTol, jag önskade få tala med er. Jag är James Shenfrith. — Det var du, som hade koleran, sade Ferrol, hvilken sällan glömde någon. Jag kände ditt namn, men icke ditt ansigte, hvilket blifvit mycket förändradt sedan den tiden. — Det var ni, herre, som Hjelpte min lilla gosse att få mat. — Jag minns det mycket väl, svaråde Ferrol leende; hur gick det med gossen sedan? — Han dog lika litet Söm-jag, herre; men setan dess:ha de tagit min egendom, rubb och stubb. — Ni var väl bortskyldig alt?