Dagens Nyheter – 3 mars 1869, sida 2

Men låt oss nu se på dansen, tillade hon, angelägen att afbryta samtalet, som på henne gjort ett pinsamt intryck, Tredje quadrillen var nära slut; den fjerde skulle Janet dansa med den unge värden. Han var vid godt lynne; han kände sig stolt öfver att vara -balens lejon och de unga sköna damernas förvämsta kavaljer; det kittlade hans fåfänga, att i så många främmande personers närvaro blifva rådfrågad af hofmästaren, när lemonaden skulle bjudas omkring, när bordet skulle dukas, 0. S. V.; men dessa sysselsättningar ökade, om möjligt, hans längtan efter den förestående dansen med Janet. Han skyndade efter sin kamelia, var ej borta en half minut och framträdde till Janet rodnande och triumferande. — Nu, Janet, är det vår tur! En quadrill, mina herrar, sade han, och kastade en stolt blick till orkestern, — Här är din kamelia, den är utmärkt vacker, är den icke? — Mycket vacker, sade Janet, beundrande blomman. Tack! — Men du skall äfven bära den! — Ja, om mamma kan hopfästa den med den jag har förut. — Nej, nej, ensam; du har länge sedan lofvat bära min blomma; ettlöfte skall man hålla. — Icke att bära den allena, svarade hon och tillade fnurrigt: jag håller alltid mina löften. — Men hvem har större rätt än jag, att gifva dig en blomma? frågade Hugh, som ville visa sig manhaftig. — Jag