Dagens Nyheter – 3 mars 1869, sida 1

miljen sjuk; de öfrige äro af hunger så utmattade och slöa, att de icke kunna arbeta. De dåliga och onaturliga näringsmedel, som de måste tillgripa för att något så när stilla hungern, hafva äfven framkallat en skjörbjuggsartad sjukdom, som förorsakar att tänderna lossna. Nöden tilltager i förfärande grad. De som kunna undvara något söka visserligen :å mycket som i deras förmåga står, att lindra den; men den enskilda hjelpen gagnar så litet, då nöden är så stor och hela trakten knappast har något a:t lifnära sig med. En nödhjelpskomite är visserligen ordnad, men jag tror att de medel, den har att förfoga öfver, äro otillräckliga, ty ju längre det lider på året, desto olyckligare blir tillståndet här. Iogen vet huru det skall sluta. Aldrig har jag upplefvat något dylikt. Tiggare komma och gå hela dagen igenom; dessa svälta dock icke, ty på herrgårdarne och de mera lyckligt lottade bondgårdarne tå de alltid något. Mcn der hela hushåll ligga utan vård, i såknad af både mat och kläder — en del hafva till och med iogenting att ligga på — der äro nöden, och eländet obeskrifliga. Mest hbjertslitande är att höra de små halfnakna och utsvultna barnens fåfänga böner om mat, och dervid se föräldrarnes förtviflade utseende och tårfyllda ögon. Den menniskovänlige doktor H. reser visserligen flitigt omkring till de sjuka, men han kan föga hjelpa; ty det bästa och kraftigaste läkemedel i detta. fall, nemligen en sund och närande föda, kan ej anskaffas åt de arma menniskorna. Ingen öfverdrift ligger i den mörka tafla, jag här skildrat; tyvärr är den sanv. Måtte de olyckliga varelsernas lidanden snart ha nått sitt slut och dem räckas en kraftig hjelp! Men snar hjelp är dubbel hjelp. .