Dagens Nyheter – 1 mars 1869, sida 2

hon satt hos honom natten igenom och vakade och bad. Lilla Janet bodde åter i barnkammaren, der ingen brydde sig mycket om hennes ständiga frågor, huru fadren mådde. Hon hade kommit hem som en liten bjeltinna, med allt det intresse som en öfverstånden sjukdom efterlemnar, och modrens kammarjungfru hade talat om, huru glad fadren skulle bli öfver att åter få se henne frisk och glad som förr. Janet var ej van vid att känna sig ega någon vigt, hennes hjerta hade derför fyllts af glädje vid tanken på mötet med fadren, som kanske skulle taga henne på sina armar och sjelf bära henne uppför trapporna! ... Och de behagliga qvällarne i förmaket, de skulle äfven återkomma!... Men alla hennes glada förhoppningar gingo om intet. Hon föll genast vid hemkomsten tillbaka i sin förra obetydlighet och kände sig som den minst vigtiga personen i hela huset. All sorg hon bar, var emellertid för fadren, som låg sjuk. Tjenarne hade visserligen sagt henne, att det ej var någon fara, men på samma gång hade de, som ej råkats på länge, haft så mycket att hviska med hvarandra att hon kände sig grufligt orolig och ej kunde sofva lugnt. utan somnade och vaknade oupphörligt och tillbragte på detta sätt, under dystra tankar att fadren kanske skulle dö, nattens långa timmar till kl. 5 på morgonen, då