Dagens Nyheter – 1 mars 1869, sida 1

han är bättre, min Jeannie! han sofver och skall snart bli riktigt bra, hoppas jag. Kan du vara riktigt tyst, skall du få se honom. Och hon ledde barnet fram till sängen, der de begge stodo och sågo på den sofvände. Hvilken djup beundran, kärlek och högaktning hyste icke dessa båda i sina hjertan för den man, som de nu betraktade! En konung på sin tron, äfven den aldra bäste, tillvann sig aldrig en sådan vördnad som den, hvarmed den äkta mannen och fadren här betraktades af sin trofasta hustru och dotter. Hustrun kände, att det på jorden ej fanns en sådan man, som han; dotiren trodde det... För Janet var det mycket sällsynt att se fadren sofra, om hon ens någonsin förr sett det, och den barnsliga tillbedjan, hon kände, blossade derför upp högre och starkare än förr och det skulle ha varit den lyckligaste stunden i hennes lif, om hon nu fått dröja qvar och vaka öfver fadren,. hvilken i sin hjelplösa ställning, med halföppen mun, tillslutna ögon, håret i oordning och sjukdomens bleka färg i ansigtet, väckte en känsla af att han sjelf behöfde hjelp och beskydd; men modren, som fruktade att hon skulle förkyla sig, kysste henne efter en stunds förlopp och sände henne åter till barnkammaren. Med hjertat fullt af hvad hon upplefvat och saf den älskade fadrens bild, kände Janet ingen lust att åter lägga sig, utan började