Dagens Nyheter – 27 februari 1869, sida 2

höra honom under hans åtgärder vid eldsläckningen; han framställde en fullkomlig motsats till sin omgifning, han var liflig och glad, han skämtade och strödde blixtrande infall omkring sig; han var med öfverallt, bjelpte till med allt och syntes med ett ord helt annorlunda, än under hvardagslifvets vanliga förhållanden. Denna glada sinnesstämning, som återspeglade sig ihans tal, hans ögon och spred ett klart sken öfver hans eljest allvarliga drag, förde han efter öfverstånden fara med sig till salongen, der alla slutligen möttes. Fru Bartlett ömsom grät och skrattade samt uttömde sig i tacksägelser och då Ferrol och hans fru togo afsked för att vandra hem, tryckte lorden deras händer, anhållande att få fortsätta den började bekantskapen. — Vi ha varit i dödsfara tillsammans, sade han, och det är ett giltigt skäl, att äfven försöka njuta lifvet i hvarandras sällskap. Det var ett lysande fälttåg, yttrade Ferrol leende och skiljdes från den förnäme mannen, utan ett ord till svar om bekantskapens fortsättande, hvarför fru Lucy, så snart Ferrols voro gångna, yttrade: Han kommer icke, min svåger, han kommer ickel