Dagens Nyheter – 27 februari 1869, sida 2

tage ska vi nog andra. is Sr onani Motion i anledning af fjolårets skogseldar. Brak:patron Rudolf Adlersparre har i Första kammaren väckt motion angående framställning till kungl. maj:t, om meddelande af föreskrifter rörande försigtighetsmått vid svedjande m. m. Den lyder så: 1868 års skogseldar i riket hafva förstört tusentals tunnland skog och beröfvat framtiden en tillgång, som icke är lätt ersatt. Om man forskar efter orsakerna till denna betydliga förödelse, skall det visa sig, att den omedelbara anledningen till skogseldarnes uppkomst i allra flesta fall består i bristande varsamhet vid bränning af svedjeland, och att således det medelbara och ursprungliga upphofvet till skogseldar bör tillskrifvas lagstiftningens brister, beträffande de försigtighetsmått, som vid bränning af svedjeland aldrig borde få åsidosiättas: Att dessa försigtighetsmått intaga ett fråmstående räm för bevarande af allmiän och enskild rätt torde af en hvar medgifvas, då det ihågkomkommes, att klimatet iicke ovisendtlig mån skall vara beroende af skogarne, derigenom ätt dets sammas hårdhet skulle tilltaga efter derås förödande. inom stora landsträckor, och då det vidare bemiärkes, att vår bergshandtering uteslutande hvilar på en ymnig tillgång af det ur skogarne hemtade bränslet och att trävarurörelsen i och för sig, vid eu förståndig skogshushållning, lemnar en alltid på den utländska marknaden säljbar exportartikel till utbyte mot de nödvändighetsvaror, som vi måste från främmande länder införskrifva. Vid en granskning af allmänna lagens stådganden i 15 kap. Byggninga-balken om hvad till förekommande och hämmande af skogseld bör iakttagas, lirer det icke kunna förnekas, att dessa stadganden erbjuda allt för ringa trygghet i dessa hänseenden. Väl ifrågasätter jag icke, att nya Strafflagens ansvargbestämmelser beträffande den som uppsåtligen satt eld å skog och den som ouppsåtligen genom oförsigtighet, vårdslöshet eller försummelse är vållande till dylik eldskada, ju icke äro för det ändamål, som med ansvarsbestämmelser kan ernås, fullt tillräckliga... Men jag tror, vidkommande ouppsåtligt vållande till skogseld, att skärpta föreskrifter om försigtighetsmått vid upptändning af eld ute å mark vare sig för bränning af svedjeland eller annan orsak skulle verksamt bidraga att förekomma skogseldar, äfvensom att mera fullständiga stadganden rörande åtgärder för skogseldars sliickning än nu gällande, skulle bereda utväg att hämma en uppkommen skogselds spridning, allt i förening med tidsenliga straffpåföljder vid uraktlåtenhet af gifna föreskrifter, äfven om skada ej sker. Likasom man för städerna icke åtnöjt sig att reglementera mot oförsigtigt handhafvande af eld, utan funnit behöfligt att genom årliga besigtningar å eldstäder, genom vakthållning nattetid och genom tillgång på nödig eldsläckningsredskap bereda sig trygghet mot eldfara och utväg att hämma dylik fara der den uppstår, så synes mig äfvenledes för landet beträffande skogarne icke göra tillfyllest att hafva stadganden, som endast i allmänna ordalag påbjuda de försigtighetsmått, som vid utsiittande af eld ute på mark böra iakttagas, utan torde det äfven här vara behöfligt, att genom lagbud berättiga någon myndigbet att vid hvarje förekommande fall på förhand undersöka fösigtighetsmåtten och tillsätta särskilde tillsyningsmän, der det finnes behöfligt. Sålunda torde det icke vara nog, att lag förer lägger den, som vill svedjeland Vränna, att afrödja skogen näst omkring, gräfva upp jorden och hafva vatten och redskap, som tjenar till släckning; han borde ock, enligt min mening, vara skyldig att, innan antändning sker, för någon vederbörande visa de försigtighetsmått som blifvit iakttagna, så att denna kunde pröfva om tillräckligt med skog blifvit å gränserna undanröjd, om jorden derå blifvit upplöjd till erforderlig bredd, om vatteutillgången vore så ymnig som fordras. Betydelsen af orden starkt väder, stor torka och hetta, hvilka utmärka de tillfällen då svedjeland ej får antändas, lemna ock rum för tvetydighet; och nekas kan icke, att det erbjuder större svårighet att, sedan eldfara timat, pröfva, huru i dessa hänseenden sig förhållit, än att, innan tillstånd till antändningen meddelas, lemna åt vederbörande att bedöma, huruvida väderleken bör utgöra hinder mot antändningen. MHärjemte kan det såsom en ofullständighet anmiärkas, att lagen icke upptager skyldighet för svedjare att besörja eldens utsläckning, der starkt väder under bränningen uppkommer och sådant bevisligen låtit sig göra. Väl bestämmer lagen, att ingen får lemna svedjeland innan elden är alldeles utsläckt, men den förutsiltter jemvil, att eldfara kan uppkomma derigenom att elden fördolt sig så att den ej kunnat mirkas; och det förekommer mig derföre vara nödvändigt stadga, att svedjandet måste vaktas, intill dess någon vederbörande genom noggrann undersökning funnit elden vara alldeles uteläelkt