Dagens Nyheter – 26 februari 1869, sida 2

svarade mannen med en underlig ton. Det är om dessa bref till frun, dessa hotande bref — jag tror åtminstone att de äro så. -Och dem ni sjelf har skrifvit, sade Ferrol och fixerade honom. — Som jag skrifvit! upprepade hofmästaren och sände Ferrol en blick af den djupaste bestörtning. Skulle jag ha skrifvit dem? Tror ni det verkligen, min herre? — Jag vet att ni gjort det. — Hvem har berättat det? frågade Didley. — En, som jag fullkomligt kan lita på. — Och sade han verkligen att jag skrifvit dem? — Ja, alldeles bestämdt. — Nå... det är just det, som jag aldrig kunnat vara säker på, ty när jag ser dem och tar dem med upp till frun, skrämma de mig på ett så sällsamt sätt, att jag ej trott det vara min egen handstil. — Men hvarför skrifver ni dem då? frågade lorden. — Ja, det är just derom, jag önskade tala med er, mina herrar. Ser ni, under de sgista två månaderna har mycket folk kommit in i mitt rum utan mitt samtycke. I börbörjan voro de lugna nog, men på sista tiden ha de blifvit oroliga. — Hvad är det för folk? frågade lord Ewyas. — Åh, många känner jag, och många känner jag icke. Min sista husbonde, fruns salig man, är len förnämsta. Han kommer ofta, sätter sig vid min sida och upprepar oupphörligt utt jag skall skrifva till frun, och alltid samma ord: En dag, då ni minst väntar