Dagens Nyheter – 26 februari 1869, sida 1

ock är han på väg att blifva galen. Menniskor kunna ofta till den grad förföljas af tanken på ett brott, att de slutligen sjelfva begå detsamma... Jag skulle anse det ganska klokt, om man ville låta bevaka honom. : Lorden blef mycket orolig, men Ferrol ledde samtalet öfver till andra ämnen och använde sin stora konversationstalang för att draga hans tankar från den obehagliga breffrågan. De kommo snart i en liflig dispyt, och Jorden var på god väg att blifva förargad, då dörren öppnades och den likbleke Didley, hofmästaren, trädde in i rummet, utan att någon kallat honom. Han närmade sig bordet, liksom han väntade att blifva tilltalad. — Ringde ni, mina herrar? frågade han. Nej, nej, ingen har ringt, svarade lorden; jag trodde att ni var sjuk och ej kunde störa någon, tillade han och vände sig derefter ånyo till Ferrol, fortsättande det afbrutna samtalet. Men de hade ej många minuter varit upptagna af den lifiga och intressanta ordstriden, förrän Didley åter afbröt dem, genom att helt obetydligt flytta bordet, tydligen väntande på ett lägligt tillfälle att få tala. — Önska ni något? frågade lorden otåligt. — Om jag får lof att säga några ord, så har jag en sak, hvilken jag gerna önskade att fö rådgöra om. — Kan ni ej vänta tills i mor gon bittida? — Nej, det passar ej rätt väl