Dagens Nyheter – 23 februari 1869, sida 1

vittnesmålet efter det andra, ungefär på samma sätt, som en person lyssnar till ett sorgespel, utan att kunna skilja dikten från verkligheten. Hans agg till den mördade styrktes af många vittnen; att han visste henne vara ensam på morgonen, bevisades af Ferrols samtal med honom, och man hade ej upptäckt att någon annan än han varit i trädgården, till hvilken hennes fönster stått öppet. Några andra fönster eller någon dörr hade ej varit öppnade; han hade dessutom några rifsår på sina händer, hvilka han först sade sig ha fått af en katt, från hvilken han tagit ungarna, men då han tillfrågades, hvad han hade gjort med kattungarne, uppdukade han en ny historia, och påstod att han rifvit sig på en törnrosbuske i trädgården. Allt detta stärkte misstankarne, oaktadt Ferrol anmärkte, att mannen, som varit flera år i hans tjenst, var känd för sitt förvirrade sätt, när något ovanligt inträffade, och för de ursäkter, han då plägade göra och nästa ögonblick återtaga. Bartlett böjde sig till sin grannes öra och hviskade, att i fall någon önskade veta hans mening, så var det den, att det var bra oanständigt af en äkta man, att försvara den bof, som mördat hans hustru. Ferrol hörde något af hans anmärkning, och anhöll att den måtte uttalas högt, och då herr Bartlett såg sig tvungen, att högt