Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 1

ligtvis vara hjeltinhan, liksom jag hjelteh; men gom den kiire Aeneäs är temligen ombytlig i sinä tycketi, stod jag der i valet och qvalet mellan de respektiva hjeltinhör, som den klassiska hjeltedikten har att uppvisa, och som de hjeltinnor i himnda hjeltedikt, om hvilka jag hittills läsk. på ett eller annat sätt ynkligen omkommit, så stod jag der vackert i mina poetiska svärmerier. .. Plötsligen tyckte jag mig varseblifva idealet... — 0, Penelope! utropade jag med en väldig geste å la Odyssevs, men tappade i detsamma Virgilins på den snöiga gatan. Jag böjde mig ned, för att upptaga min skatt, men då jag reste mig upp, var synen försvunnen. — Hvad ir klockan så här dags, vackre herre? hörde jag en hes röst bredvid mig fråga. Jag vände mig om och såg en snuskigt klädd karl, som oförmärkt närmat sig, nnder det jag var sysselsatt att upptaga boken. . — Hvad vill ni... Cyklop? frågade jag hastigt i mina Odysseiska drömmar. — Hvad var klockan, vackre herre? Det kan allt hända att jag blef något smickrad vid benämningen vackre herre, hvarmed jungfru Brita Jonsdotter just ej pligat skämma bort mig. Med nedlåtande min drog jag derföre upp min nya klocka — en present från sista födelsedagen — och höll den högt upp mot ögonen, liksom om jag varit närsynt, men i sjelfva verket för att låta herrligheten riktigt bra sticka i ögonen. — Kors! hon är öfver nio! utropade jag, utan att bibehålla den imponerande värdighet, som jag föresatt mig. I detsamma begaf jag mig med stora steg på hemvigen. Jag-trafvade på rätt bra. Min vig ledde förbi stadens kyrka. Jag kände alltid. en viss respekt för att passera förbi henne vid denna tidpå dygnet. Jag sökte att tänka på något, som kunde afleda mina tankar från kyrkogårdens spöken, Hvarpå? .. . Jo,nu har jag det; jag skulle tänka på sista