Dagens Nyheter – 19 februari 1869, sida 1

Jag tinkte på en viss liten ljuslockig nioårig flicka, som jag stundom plägade se, och med hvilken jag sammanträffat några gånger på barnbaler. Hon var dotter till rådmannen och hette Emma, Hvarje gång jag sett lilla Emma, hade jag kint en viss beklämning i hjerttrakten, och mina tankar hade blifvit allt annat än rediga. Ack! jag mindes så tydligt en viss barnbal, då fjortonåringen för första gången fått tråda dansen med sitt ideal! Det lilla ljuslockiga hufvudet med de milda blå ögonen hade alldeles grott sig in i mitt hjerta. Ur mina böcker framtittade ständigt samma lilla tilskade anlete och distraherade mig ofta i skolan, så att jag mer än en gång för mina drömmar fått lida smilek af både lärare och kamrater. Då jag liste Odyssåen, antog den trogna och längtande Penelope lilla Emmas drag, och jag seglade naturligtvis som Odyssevs, utstyrd i hjelm med alnshög buske och dito med ett hiskligt slagsvärd vid sidan, omkring på hafvet, led skeppsbroit och drefs, ridande på skeppskölen, till den af Kalypso beherrskade ön. — Än Kalypso, då? — Jo, den eköna och openmäktiga nymfen fick dervidlag representeras af — jungfru Brita Jonsdotter, af mina föräldrar medsänd till staden, (för att der hushålla för wmig), till åldern 56 år och till karakteren utmirkt af en viss fasthet emot mig, snarlik Kalypsos vis-d-vis den längtande, gråtmilde Odyssevs. Jag stod nu emellertid ute i den mörka vinterqvällen och kastade snåla blickar in genom rådmannens klart upplysta fönster, för att möjligtvis kunna uppfånga en skymt af min nioåriga huldgudinna. Men hon syntes ej till. För att fördrifva tiden tills en sådan uppenbarelse tedde sig, beslöt jag att, liksom förat på Odyssåen, nu på Aeneiden lämpa mitt förhållande till lilla Emma. Att man ej gerna kunde förestilla sig Aeneas, den trojanske hjelten, annorlunda än i min gestalt, hoe est: i en fjortonårig skolgosses, var alldeles naturligt; men Emma då?,.. Hon skulle natur