Dagens Nyheter – 18 februari 1869, sida 1

Efter att vid universitetet hafva läst islävdska ett halft år, grekiska ett par år, för öfrigt engelsk, fransk, tysk och italiensk litteratur likaledes ett par år, samt under hela tiden spelat temligen mycket fiol, absolverade han i er hast eu bel hop examina och lemnade Akademien 1832, då han undanstökat allt hvad der hörer till den philosophiska graden. Hans fader önskade visserligen att han nu skulle bli prest, men som han alltifrån sina tidigaste år haft den mest lefvande aversion härför (ban har eljest inga egentliga idiosynkrasier, icke ens den vanliga för kattort), så blef bäraf ingenting, utan ingick han i stället uti K. Maj:ts Carcelli och några andra embetsverk, med fall föresats att med tiden bli någonting stort, t. ex. Protokollssekreterare: Det tecknade sig också ett ögonblick icke så illa. Han hade tillfälligtvis vunnit ett pris i Svenska Akademien för en romans, kallad Veidi Alff, och han bade några inflytelserika relationer. Men äfven här kom hans sjöröfvarmessiga oförsigtighet, för att nyttja ett lindrigt ord, honom i vägen. Han började utgifvandet af en litterär tidning, — och detta kunde nu ändå gått an, — men afbröt den redan vid trettozsde numret för att ingå i Aitonbladet. Det var på den tiden, för femton år sedan, långt mera betänkligt att skrifva i ett liberalt blad, än nu för tiden. Att vara Aftonbladist, om också blott i följetongen, var något till den grad afskyvärdt, att honett folk icke kunde sitta med en dylik hvarken vid matbordet eller skrifbordet. Så snart det blef bekant att Kongl. Sekreter Sturtzenbecher kastat sig åt detta håll, kunde alltså hans höga gynnare icke längre hålla honom uppe med bästa vilja i verlden, och oaktadt han skref den tiden en särdeles elegant band, — hvilket han icke ru mera gör, — tog man en vacker dag statsrådsprotokollet ifrån honom och lät honom förstå att i statens tjenst önskade man lojalt folk och icke sådana der ... Den unga ex-kongl. sekretern tröstade sig. Han kastade sig nu på fullt allvar öfver journalistiken och litteraturen. Han begynte att uvutgifva böcker och att som publicist allt verksammare deltaga i dagens frågor och äfventyr. Och han Har numera blifvit publicist af själ och hjerta; det har blifvit för honom hans Kfs uppgift att skrifva tidningar. Åren 1838— 39 resto han i Tyskland något i Frankrike mer, Han har aldrig älskat Tyskarne eller Tyskland, men han är Fransman till nio tiondedelar af sitt väsen. År 1844 begaf han sig till Danmark. Här uppehöll han sig för det mesta intill 1847. Under denna tid utgaf han i Köpenhamn några skrifter, redigerade i förening med C. Ploug Nordisk Litteraturtidende4, höll en liten curs af föreläsningar öfver den nyare svenska skönlitteraturen, samt sökte efter bästa förmåga verka för utvecklingen af den skandinaviska iden, hvarför ban hos mången blifvit anskrifven som en yttervärre fantast, än någonsin tillförene för sina demokratiska eller annars temligen emanciperade tendenser. För att ega en utgångspunkt för sina fortfarande sträfvanden i och för denna skandinavism, ett slags högqvarter eller, om man så vill, ett rjöröfvare-näste för sina operationer, fäste han sig i slutet af 1847 uti Helsingborg och anlade der ett litet boktryckeri, derifrån han utgifver ett blad under namn af Öresundsposten. Han har med mycken kärlek omfattat detta sitt nya företag och känner hos sig er god lust att icke så snart sluta dermed. Ehvad man må säga om denna man, — för så vidt det eljest öfverhufvud är värdt att nämna något om honom, — skall man icke utan orättvisa kunna säga annat, än att han i hela sin publicistiska verksamhet varit consequent i det minsta, som i det största. Detta