Dagens Nyheter – 18 februari 1869, sida 1

För öfrigt hörde han presten med mycken uppmärksamhet, och beklagade sig, att icke hafva fått någon undervisning i religionen. På sin begäran hade han återbekommit den lilla saxen, med hvilken han försökt sticka sig. Det fattades en skalm; den hade blifvit afbruten i bröstet. Saxen bad han fångvaktaren, i sitt namn lemna Albin, och begärde tillika, att till detta testamente få foga sin portion för dagen. Han lät den, som band hans händer, lägga det af den barmhertiga systern erhållna femfrankstycket, hans enda öfverblifna egendom, i den högra handen. Tre qvart till åtta lemnade han med dem, som vanligen utgöra dödsfångarnes sällskap, fängelset. Han gick till fots, blek, men med fasta steg, med ögonen oafvändt riktade på prestens krusifix. Man hade valt en torgdag till afrättningen, för att ådraga processionen så mångas blickar som möjligt; ty det Synes, som skulle ännu i Frankrike finnas sådana halfvilda kälkborgar-städer, der samhället bröstar sig öfver en menniskas afrättning. Allvarsam besteg han schavotten, med blicken alltjemt fästad på Frälsarens kors. Han ville omfamna presten, derefter skarprättaren, den förre af tacksamhet, den sednare för att förlåta honom. Det säges, att skarprättaren sakta stött honom ifrån sig. Så snart en af dennes drängar fastbundit TRE BERÄTTELSER. II. s.