Dagens Nyheter – 13 februari 1869, sida 3

Ae Rue MER EM v djur, och som han dertill naturligtvis begagnade Strolldom, så kunde icke ens döden omintetgöra hans konst. Allmogen, som i dylika fall är lätt att narra, nappade på kroken, och han blef i en hast öfverhopad af besök från alla håll. Först den 28 januari fick jag nirmare reda på saken, hvadan jag påföljande förmiddag begaf mig till stället för att göra slut på underdoktorns visitt här; men troligen i förväg underrättad om min ankomst hade han visligen försvunnit tidigt på morgonen. Hans kurer måste i första hand ersättas med bränvin, hvarefter han lit betala sig efter råd och lägenhet, t. ex. 50 öre, 1. å 2 rdr. För att bli rik måste man dock betala 5 rdr, och exempel saknasicke, att en dylik uppoffring gjordes af en och annan förut nästan utarmad, för att snart genom undergörarens trolldom blifva rik och miktig. Jag lyckades sedan få mnirmare reda på mannen, och lärer han vara ursprungligen från Halland, hvarefter han tjenat som trumslagare vid Elfsborgs regemente under namnet Lund, der han dock fört ett liderligt 1lefverne och ofta erhöll svåra bestraffningar, blef slutligen 1860 afskedad, då han vid afläigsnandet stal en uniformskappa, erhöll sedan för slagsmål 6 månaders fästning, hvarefter nan siikert fört ett kringstrykande lif. Förliden sommar var han i Blidsbergs församling, der han skulle bota en förmögen bonde och hans hustru; de skulle dock på 9 dygn icke få yppa för någon hans kur, men 3 dagar derefter dogo båda makarne på samma timme, och han måste då begifva sig på flykten. Såsom bevis på sin undergörande förmåga anför han, att en man i Blidsbergs församling, som många år gått på träben, genom honom blifvit fullkomligt återställd; men dermed förhåller sig så att mannen, som ej ville arbeta, utan heldre gick omkring och tiggde, tog till träbenet såsom skylt, men då han blef efterhållen och ej vidare vågade sig utom socknen, tog han af triäbenet och gick som förr. En forntida jätte. Att sagorna om forntida jättar, skrifver en af Öresundspostens amerikanske korrespondenter, iäro vida trovärdigare in många andra hvilka utan bevis inpluggas som trosartiklar, derpå såg jag nyligen ett bevis i en artikel hemtad ur en Minnesota-tidning (The Sauk Rapids Sentinell) för den 18 sistledne december, enligt hvilken ett skelett derstädes blifvit funnet, af jätte-dimensioner, och på hvars sanningsenlighet jag ej tviflar, hvarför jag vill i öfversättning bifoga densamma: Då i förrgår arbetarne vid Sauk Rapids Water Bower Company voro sysselsatta att bryta sten för slussen, hvilken bygges öfver Missisippi floden härstädes, funno de, inbäddade i den solida klippan, lemningar aft en mensklig varelse af jättelik växt. Omkring 7 fot nedom jordytan och 3!2 i öfra granitlagret funnos dessa qvarlefvor liggande i sand i den fyrkantiga graf som var uthuggen i graniten för att mottaga qvarlefvorna af denne antediluvianske jätte. Grafven var 12 fot lång, 4 fot bred och omkring 32a djup samt är nu 2 fot nedom flodytan. Dessa qvarlefvor äro fullkomligt förstenade och afjättelika dimensioner. Hufvudet har 31!4 tums omkrets med låg panna och temligen platt hufvudskål. Lårpipan mäter 26!14 tum och benpipan 2513; kroppsbyggnaden. är jeniförelsevis lång. Från hufvudskålen till fotsulan är längden 10 fot 9, tum, omkring bröstet är skelettet 59!4 tum. Jätten måste i lifstiden minst hafva vägt 900 skålpund. De förstenade lemningarne, och dessa äro blott de nakna benen, väga 304!14 skålpund ). Fingrarne på venstra handen samt venstra foten nedom ankeln iäro borta, men alla de öfriga kroppsdelarne äro i fullkomlig ordning. Öfver den okändes graf var hvälfd en stor, flat sandsten, som ännu var fullkomligt lös från den omgifvande graniten. Dessa underliga lemningar af en antediluviansk jätte-race äro nn i en herres ego, som medtagit dem till Östern, der han ämnar sända dem till Boston, och vi vänta vidare upplysningar af de lärde rörande detta fall. Dispyt vid en sjukbädd. Två af Paris utmärktaste läkare voro nyligen kallade till en sjuk. Åkomman var af betänklig art. De konsulterade i sjukrummet, men kunde icke bli ense om sjukdomens natur. Båda lära ha det felet att vara något hetlefrade, och under diskussionen blefvo de derför alltmera högljudda. — Febern är tyfusartad, det är säkert, påstod den ene. — Nej, menade den andre, Argumenter framdrogos, men då de icke hjelpte, sktek den som dref den första satsen: — Nåväl! låt oss uppskjuta afgörandet så länge... Det vore väl nog, om icke vid obduktionen skall visa sig att jag har rätt! Den, som icke skrattade hiråt var — den sjuke. En qväkare inför rätta. För någon tid sedan stod en qväkare vid namn Joseph Smith inför en domstol i Liverpool. Han hade hatten på sig. — Var god och tag af er hatten, sade domaren till honom. — Nej, det går jag icke in på, genmiälde qväkaren. Jag fick behålla hatten på hufvudet vid polisdomstolen i Birmingham; ingen gjorde några svårigheter dervid. — Ni är icke i Birmingham nu, utan i Liverpool; tagaf er hatten! — Jag vägrar: — Vaktmästare, ropade domaren, om denne herre icke genast efterköommer min tillsägelse, så för ut honom. — Rör mig icke; jag förbjuder er att röra mig. E Nå, så ta då af er hatten! — Jag kan icke göra det. — Gå ut, herre! Der är dörren... — Ett ögonblick!... Jag har ett förslag att göra. . — Nej, gå! — Det är inte tillständigt att jag sjelf tar af mig hatten, men om en af rättens tjenare gör det, bar jag ingenting deremot. Domaren gaf sitt bifall härtill. Den tillkallade vaktmistaren aftog qvikarens hufvudbonad, och det föreliggande målet behandlades sedan i allt lugn. Originel komposition. Parisaren T 11 ha altan 2 MN. Pp