Dagens Nyheter – 10 februari 1869, sida 3

Hvarjehanda nyheter, Från Hedemora marknad meddelar en kronikör i stadens tidning följande episoder: — En hederlig danneman, hvilken, att döma af hans breda pannben och trubbiga ansigtsvinkel inte precist tyckes varit med vid krutets uppfinning, stod inbegripen i en lifiig handel med en försäljare af skällor, slädpinglor och dylikt. På tillfrågan hvarför han köpt en stor och en liten skälla till samma ko svarade han förnuftigt: De behöfves fälla e klöcka te höras på långt håll å e på närmare håll, kan du fälle förstå! — En gammal beskedlig gumma frågade sig för lite här och lite der hvar i all verlden hon skulle kunna få köpa för tre skilling electricitet, hvilket hon hört skulle vara Så bra för tandvärk. — En liten mörk jude med ett lager (på fickan, förstås!) af utmärkt dåliga klockor, men med så mycket bättre förmåga att berömma dem, narrade i måndags afton-en bonde att köpa ett dylikt ut, som skulle vara micke präktisch. Emellertid gick uret temligen tills i torsdags (d. v. s. det drog sig icke mer än högst 30 minuter i timmen förut!) men då var det också slut. Oaktadt uppdragning, ruskning fram och tillbaka och en mängd andra möjliga och omöjliga sätt att få maskinen i gång lyckades det ej att få den lilla tingesten att följa med sin tid. Bonden begrep då hvad klockan var slagen, omgjordade sina länder och begaf sig ut på upptäcktsresa efter b edragaren, hvilken, ovanligt nog, verkligen påträffades innan han hann smyga sig undan den nye engelen med det bart huggande svärdet, d. v. 8. bonden, med klockan i högra framfoten. Sedan han förgiäfves sökt inbilla bonden, att klockan gick ganz vortrefflich, pare han ville gere sig litet tid, frågade hån hastigt: Wie lange gick die Uhreinnan den schtannedg? Åh — ho geck fill int mer än tre dar, — svarade bonden förargad. a Na! Hvat tusan schkriker ni fer, mein lieber Freund? — Gå ni i drei Tage, vollen vir sehen, venn ni nicht auch om Ende schtanner! Mot detta oomkullrunkeliga skäl hade bonden naturligtvis ingenting att inviinda. — Vid niotiden i fredags förmiddag syntes två herrar i full fart med den nyttiga och angeniima sysselsättningen att intaga en bättre frukost. Just som bränvinsglasen höjdes frågade den ene: Det iär den femte i dag, tror jag? Det var fn! utbrast den andre med djup och oförställd förvåning, — jag har inte hunnit med flera än två ännu! Groft skämt. En brinnmästare fick annandag jul påhelsning af några bekanta, berättar Mariestads Veckoblad. Dessa fingo tillträde, men en dem åtföljande kärl, känd försina galna upptåg, blef förvägrad att inkomma; hvarör han var nog oartig, att vilja tvinga sig in. Då drog värden ur en boutelj en kork, den han ölversmörde med talg och stoppade så den i mynningen af en bössa, laddad med löst krut. Derefter tillsade han den envise våldsgästen, att, derest han icke packade sig sin väg, skulle han bjuda honom på någonting ovanligt hårdsmiält. Dervid fattade han bössan. Mannen brydde sig ej om varhingen, han ville ovilkorligen komma in och gästa hans hus. Nu afsköts bössan och den talgade korken triffade lindrigt bans lår. Mannen fick fötter under sig, kilade värre än en skrämd stut, alltjemt skrikande, att han hade fått en kula i låret. Man skrattade deråt, ingen skada hade skett honom, men han fick sig blott en skarp lexa för sitt mindre grannlaga sätt.