Dagens Nyheter – 6 februari 1869, sida 2

till Odegård med en välkomsthelsning. — Att: vara förenade i kärlek. till en och samma -person, yttrade han, var den bästa och vackraste början till att älska hvarandra. Han tänkte sannolikt icke på det, som i dessa ord gjöt rodnad först öfver Signes kinder och derefter öfver: Petras; om Odegård äfven rodnade visste de icke, ty de vågade ej se på honom. Men då hästarne stode för dörren och de tre vännerna omkring. den unga flickan, och allt gårdens folk rundtomkring vagnen, hviskade Petra, när hon gaf Signe den sista omfamningen: Jag vet, att jag snart får höra stort och mycket nytt härifrån — Gud välsigne det! — ! En timma derefter såg hon endast de hvita fjelltoppar, som antydde hvar prestgården var belägen. — Tolfte kapitlet. En afton före jul var hufvudstadens teater utsåld; der skulle uppträda en ny skådespelerska, om hvilken ryktet haft mycket godt att förkunna: Utgången från folket — hennes mor var en fattig fiskarhustru — hade hon genom hjelp af andra menniskor, som upptäckt hennes anlag, kommit