Nöd och aldrig annat än nöd är nu för tiden det sorgliga fältropet. Från Wenersbor skrifves: Inom vår närmaste bygd Dalslan lärer armodet vara gräsligt; de utfattiga familjerna ha der bållit möten sinsemellan för atts öfverlägga om hvad som är att göra i deras förtviflade nöd. På vägarne tåga dagen om skaror åf gubbar, qvinnor och barn med påsar på ryggen, för att deri uppsamla hvad menniskokärleken kan lemna dem för mer än stundens behof. Såsom en skärande ironi på denna tiggare-liga synes å ena sidan af vägen ett par balfrusiga vandrare, stridande om bränvins