Dagens Nyheter – 5 februari 1869, sida 3

hade tendens Ull YLLergar Bref från Köpenhamn. Den 20 januari 1869. Erligt löfte vill jag meddela dig några af de intryck jag erfarit under detta mitt första besök i vårt grannrikes hufvudstad, öfver hvilken du pifvit mig en så retande beskrifning, att den länge lockat mig till sig med underlig håg. Ja, du bade rätt. Man finner sig obeskrifligt väl bland detta godmodiga, fridsamma folk. Huru vänliga, huru förekommande äro icke alla, med hvilka man råkar i beröring! Gif akt på restaurationens förste uppassare, huru innerligt vänligt ban framsäger sitt saa gerne, då jag med min fula stockholmsvana barskt ryter till honom: Kypare, biff! eller hör hr grosshandlaren, hvars hatt jag genom en oskicklig manöver med mitt paraply (det regnar här midt i vintern) förpassat till rännstenen, med blottadt hufvud framstamma om forladelset. Se denna böljande menniskomassa på Östergades trottoirer, huru den med brådskande steg skyndar framåt, men hvilken omsorg hvarje individ iakttager för att icke såra sin nästas ömtåligaste sidor! Hans lifliga framfart låter icke heida sig, men han kryssar, han kilar emellan, om rum finnes, eller han gör ett skutt ut på gatan, så in på trottoiren igen, och ingen liktornp, intet podagersjukt ben och intet släp blifva på det ringaste sätt förnärmade. Desse sednare iakttagelser hade jag tillfälle att göra, då jag på första dagens afton genom den till trängsel uppfyllda Östergaden styrde kosan till Folketheatret för att se Orpheus i underjorden och — prinsen af Wales jemte danska konungafamiljen. Tidningarne hade nemligen underrättat mig att prinsen, som en föregående afton öfvervarit 2 akter af nämnde opera, funnit sig så road att ban yttrat önskan att få se den i dess helhet, hvilket skulle ske sagde afton. Min förhoppning att få skåda de olympiska och jordiska storheterne på en gång gick emellertid om intet, emedan vid framkomsten till teatern mina ögon möttes af den röda lyktan med inskriptioner: allt utsåldt. Smått förargad öfver mitt missöde, tog jag vägen till Kongens Nytorv och steg in uti Stephani å Partas ståtliga Schweitzeri, der jag till min stora glädje fick ögonen på vår gemensamma gamle vän, den hederlige kapten Gt, som tillbragt de begge sista vintrarne i Köpenhamn. Återseendet var ömsesidigt hjertligt och G. inbjöd mig att taga plats vid sitt bord, presenterade mig för sitt sällskap hr Sörensen, en ung dansk, och reqvirerade ett tredje glas svensk banko. Min vän frågade hvad jag tyckte om Köpenhamn och jag svarade att min kännedom derom ännu var alltför ytlig för att tillåta mig yttra ett omdöme i allmänhet, men jag uttalade min belåtenhet med de smakfullt ordnade och rikt upplysta butikerna, de goda priserna samt de vänliga och förekommande säljarna. Ja, utbrast G., de äro tilldragande såsom den lede frestaren sjelf; men var på din vakt och se upp med ögonen, om du ej vill utsätta dig för att dyrt få betala med pnngen. — Hura så? frågade jag. — Jo, jag vet af egen erfarennet att mången köpman Kär har en priskurant för sina danska kunder och en annan, icke obetydligt högre, för resande svenskar. Ofta har jag anmodat en eller annan af mina danska vänner att efterfråga priset på någon i butikfönstret utställd bandelsartikel och då jag sedan gått in för att köpa den, bar man begärt 15 3 20 procert mera.) Jag vill dessutom berätta er något, som skall öfvertyga er, att till och med edra finaste firmor icke sky att göra orätt i stor skala; och hvad jag nu komrer att relatera är sannt, jag ansvarar derför med min heder. En härva) Vår brefskrifvare berättar härefter, att kapten G anfört flera bevis på att så tillgår, till och med hos ansedda handlande, men det torde vara onödigt att här intaga dessa bevis, då det är allmänt bekant att resande vanligen få betala mer än andra. Men anmärkas bör, att så sker ej blott i Danmark utan äfven i alla andra länder. — Vi låta nu brefskrifvaren fortsätta att meddela kapten Gs ord):