Dagens Nyheter – 5 februari 1869, sida 2

— Jag tänkte, uppriktigt sagdt, att han ej var värdig att få henne... Alla sutto och blygdes till den grad, att ingen vågade se på den andra, utan tittade i stället under bordet, dit de båda fickorna länge stirrat efter en plats, der de kunde gömma sig; prosten hade derföre blott ett enda ansigte att tala till, det var ÖOdegårds, hvilket emellertid uttryckte det orubbligaste lugn. — Men nu — fortsatte prosten — nu, då jag lärt känna honom något närmare, nu har det kommit så långt, att jag icke kan säga om hon är värdig att få honom, så stor och utomordentlig förefaller han mig; ty, mitt herrskap, det är konsten, scenens stora konst, och hans trolofvade är Petra, min fosterdotter, mitt kära barn; — måtte det gå eder väl tillsammans! Jag bäfvar derför, men hvad som hörer tillsamman, måste äfven komma tillsamman. Gud vare med dig, min dotter! Hon hade i ögonblicket rest sig, skyndat fram till honom och låg nu vid hans bröst. Då ingen af dem åter satte sig, gick hela sällskapet naturligtvis från bordet. Men Petra närmade sig Ödegård, som tog henne med sig till det aflägsnaste fönstret, der han önskade få tala med henne; men först utropade hon: — 0, er har jag att tacka för allt! — Nej, Petra; jag har endast varit på