Dagens Nyheter – 4 februari 1869, sida 2

kommit in till dem: du får inte svära, ty då tar den onde dig! — Ja, mitt barn, ja visst, ja visst! — Men Ödegård tog nu ordet: — Platon invände detsamma mot dikten, som mot skådespelet, och Aristoteles mening har man ingen visshet) om. Jag lemnar derför båda åsido. Och hvad de förste kristne beträffar, så gjorde de väl uti, att afhålla sig från de hedniska skådespelen — jag vill således icke heller fästa något vidare afseende vid detta förhållande. Att sanna och fromma kristna i den nyare tiden haft sina betänkligheter äfven mot sådana skådespel, som stått på kristlig grund, kan jag väl förstå, ty äfven jag har hyst sådana. Men vill man medgifva att författaren har rättighet att skrifva ett drama, så måste man äfven medgifva skådespelaren rätt spela det; ty hvad gör författaren annat, när han diktar sitt opus, än spelar det — i sina tankar, med hela sin själ? När Schleiermacher säger, att dramat endast bör uppföras i privata hus och af oöfvade, då påstår han med det:samma, att de gåfvor, vi fått af Gud, skola dförsummas; men meningen med dem är väl ändock, att de skola utbildas till den största möjliga fullkomning, ty endast derför ha de blifvit oss gifna. Och utföra vi ej alla roller i vårt dagliga lif, dels derigenom att vi söka efterlikna andra, dels derigenom att vi, på skämt eller allvar, söka förfäkta