Dagens Nyheter – 2 februari 1869, sida 3

. (Insändt.) Till signaturen WW. Med anledning af dess skrifvelse till mig i Dagens Nyheter för den 8:de dennes: I borde hafva hållit Eder mera till saken än till mina 26 år och min nyligen vunna befordran, på det att jag ej skulle hafva fått ytterligare skäl utropa, tyvärr! öfver de många dåliga inkast ålderdomen kan beviärdiga mig med. Jag hoppas likväl, att den ålderdom, hvilken, liksom Ni, min herre, i 30 år rufvat på en skön id6, i allmänhet är olik Eder, så till vida, att den visst under tiden lärt sig höflighet. Dettatardo vara Deer UH svar, i hvad som angår min person. Men (tyvärr! om igen) då jag nu vill möta Eder i sjelfva, saken har jag svårt att undvika personen. I har nemligen försökt framstilla mig såsom ett falskt vittne på samma gång I velat vederlägga mig. . Sedan 1857 — en tidrymd af mera än 11 år, rätt ansenlig under en tjenstemans verksamhetsålder — hafva lagarne stidse medgifvit och erfarenheten visat, att en kommissions-landtmiitare i allmänhet (mera i början in nu mot slutet) användt 3 medhjelpare samt ett större och mindre antal elever. Af hvar och en af dessa har kommissionslandtmiätaren, för deras göromål, uppburit !gdels arfvode; han har åt dem alltid lemnat det tyngsta, mest tidsödande arbetet — och dum hade han väl annars varit — såsom mitning med dertill hörande lönlös renovation; sedan har ban, för sitt eget arbete, uppburit fullt arfvode och slutligen all expeditionslösen för utgående handlingar. Detta allt har skett under en tid då arfvodet, enligt Edert förmenande varit förhöjdt med 50 procent och träffat synnerligast lem, som redan 1857 voro kommissions-landtmiitare, således de. äldre, i mindre grad dem, som sednarc tillkommit i den mån dessa varit yngre i tjensten. Af de ännu qvarstående, år 1857 utnämnde, 10 st. kommissions-landtmiltarne tr hvarderas ålder, i medeltal, 48!2 år; dessa måste vara de yngsta af alla dem, hvilka helt och hållet njutit ofvanskrifne fördelar af den lönande laga skiftesperioden från 1857. Det var på denna grund jag ansåg att de iäldre landtmätarne hafva haft fördelen etc.; men på hvilken grund — om ej af elakhet och personlig ovilja — har I försökt framställa mig under den pikanta bilden af ett falskt vittne? Den egenkärlek hos mig, som I talar om, den föddes vid underrättelsen att förste landtmätaren W. i Halland skulle hafva vägrat, att till protokollet intaga det anförande, han skriftligen affordrat mig. Det är nesligt mot honom och fegt af Eder, att, i stället för Edert namn, begagna begynnelsebokstafven till hans såsom Eder signatur. I måtte antingen vara i behof af ett länge j vördadt namn, eller ock ega ett sådant till så