Dagens Nyheter – 30 januari 1869, sida 3

ej uppehålla Lr iör länge, ty när professorerna börja tala äro de långt värre än sjelfva advokaterna. Jules Favre talade om litteraturens inflytande på sederna; ban genomgick littera:uren från alla tidehvarf, han började med Perikles och Demosthenes, samt fortsatte med Descartes, Voltaire och Montesquieu. Efter att hafva berört hvarje århundrande kom han till den egoistiske Ludvig den fjortonde. Denne beskyddade litteraturen af fåfänga; han förstod att äran skulle återfalla på honom. — Litteraturen är såsom molntHäcken som föregår stormen, den synes på horisonten, snart utbröt revolutionen; 1789 gaf dödsstöten åt konungamakten, den föll genom tidningspressen och Mirabeaus vältalighet på talarestolen. En segrande soldat lade sedan sin hand på friheten och Frankrike. Hvarje morgon vid sin toalett-emottagving utgaf Napoleon sina befallningar åt ståthållaren på slottet; emellertid fanns det en qvinna som vågade motstå denne alla konungars herrskare; hon tog i sin hand frihetens fana; inga ord kunna måla denne herrskares vrede mot den satiriska pennan af Neckers Lotter (mad. Stael). Det fanns äfven en annan som kände sitt hjerta uppröras mot denna despotism, och Chateaubriand tog landsflyktens tunga väg för attifrämmande länder söka den frihet som han ej fann i sitt eget land. — — När hr Laboulaye kom till den nyare litteraturen sade han att ett århundrade, hvilket frambragt poeter sådane som Victor Hugo, Lamartine, Alfred de Musset, skriftställare sådane som Chateaubriand, Lamennais, Couasin, ett sekel som kan framvisa dylika snillen kan stolt höja sitt hufvud utan att frukta efterverldens jemförelser. Vid utgåendet från föreläsningen hade en skämtmakare skrifvit på en taffa: denna sal är helgad om förmiddagarne åt snillet3 forskvivgar, om aftnarse gifves här lektioner i cancan. — En elak tunga påstår, att egaren till salen ej mera vill upplåta den när Jules Favre skall tala, ty i sin entusiasm slog publiken sönder de flesta af stolarne, tiden tillät ej att reparera dem, och på aftonen fingo dansörerna inga stolar att hvila sig på. Ett större äramatiskt arbete är alltid en stor tilldragelse här; det är för Gymnase som Victorien Sardou skrifvit Serafine, la devote. Denna pjes har en lysande framgång, tastän vid den första representationen man hörde några hvisslingar, men som blefvo öfverröstade. De flesta finna i detta nya arbete afförfattaren till La famäille Benoiton två skilda pjeser: den första akten är en fin och qvick komedi, de fyra sednare en vulgär melodram. Stycket innehåller lysande qvickheter, litliga dialoger; händelserua äro så hopade på hvarandra, de spänna så uppmärksamheten, att äfven om man finner pjesen för öfverspänd, kan man ej lösrycka sig från den förtrollning den utöfvar. Victorien BSardou är född 1831. Som skolpojke fann han sitt största nöje i att skrifva ibop små pjeser. När han leronat skolan var det hans vurm att sitta hela dagar och studera gamla manuskripter. När aftonen kom gick han på teatern. Sardou bodde i en liten vindskammare; hvarje morgon måste han fundera på hvarifrån han skulle få sin middag; hans enda inkomstkälla var att gifva lektioner i matematik och fysik (medan han studerade medecin), men han fick aldrig andra elever än sådana, som sällan kunde betala. Han skref äfven ar tiklar för några af de smärre tidningarna. Fattigåomen lär oss mycket: Plato liknar den vid ett moln, hvarifrån faller ett regn af guld och vältalighet. Han skref en pjes för teatern: La lanterne des etudients (studenternas lykta), som uppfördes 1859 på Odeon och blef uthvisslad af publiken. Sardou sade helt lugnt: bättre lycka nästa gång. Han tillbragte fem år i den största fattigdom, helt och hållet upptagen af studier. Då kom den ryktbara skådespelerskan fröken Dejazet att öfvertaga direktionen öfver en teater. Hon intresserade sig för den unge mannen, som fåfängt hade utbjudit siva pjeser; hon lät uppföra en af hans komedier: Figaros första vapenbragd och den rönte stor framgång. Någon tid derefter Jät Gymnase-teatern uppföra en annan af hans komedier: Les pattes de mouckes, som publiken mottog med stormande bifall. Nu var Sardows rykte gjordt. Sedan dess har han endast skördat pengar och ryktbarhet. Opera-balerna äro nu på höjden af sin glans. Strauss har genom två nya kompositioner: La quadrille Bhangabe och Konferens-valsen gifvit dem ännu mera glans. Skämtet för dagen — eller rättare för natten, ty det förekommer ju på dessa operabaler — är, att när man ser en rvågot korpulent dame, säger man sakta till henne: jag känner dig nog, vackra mask, du är drottningen af Spanien! År det en fyndig qvinna som döljer sig under masken, gör hon en rörelse af förskräckelse, mumlar helt sakta ord som man inbillar sig vara spanska, ifall man ej känner det språket, och aflägsnar sig skyndsamt i hvimlet. I denna vecka har man sysselsatt sig mycket med drottning Isabella. Abbå Bauer, som är kejsarinnans biktfader och som när han predikar lockar så mycket folk att det knappt är möjligt erhålla en plats, i fall man ej infinner sig flera timmar förut — denne abbe Bauer höll en predikan i början af veckan till förmån för en välgörande inrättning. Patern hade skrifvit till drottningen och bedt henne komma i kyrkan. Hon efterkom genast den högt vördade paterns önskan och hon hade ej skäl att ångra sig. Drottning Isabella trodde sig förflyttad till Madrid: den frade abbeen höll ett loftal och prisade drottningens dygder — ja! han gick ännu längre, han förutsade att hennes pröfningstid anart vare ftillända arch att dan ädla mana