Dagens Nyheter – 28 januari 1869, sida 3

Landtbruksafdelning. Sädemnms kullsakjende. å Hvarje latdtbrukare känner af erfarenhet den skada, som stormar och häftiga regnskurar förorsaka genom gsädens kullslående. Ofta förstöres derigenom en betydlig del af skörden, då halmen afknäckes vid kullslåendet och sedan icke åter kan resa sig. Man trodde, att orsaken till denna ringa motståndsförmåga vore att söka i bristen på kiselsyra, och man har derför föreslagit, att göda fälten med kiselsyradt kali, för att göra halmen fastare. Men redan nr J. Pierrs kemiska undersökningar gåfvo ett resultat, som stod fullkomligt i strid med detta antagande. Just den kullslagna halmen visade sig vara mycket rikare på kisel-. syra, än den upprättstående. Atven Welter, som grundligt studerat denna för jordbrukaren så vigtiga fråga, har, enligt en till landtbruksakademien i Paris ingifven berättelse, kommit till samma resultat. Han faon i den liggande halmen 70, procent kisel, under det att den upprättstående endast isnehöll 65;s procent. Detta faktum föranledde Welter, att vid landtbruksinstitutet i Grisnon anställa direkta försök för att utrönt hvilket inflytande kiselsyradt kali utöfvar på balmens motståndsförmåga. Till detta ändamål förskaffade han sig tre prof af samma slags halm, af hvilka det ena hade växt på en åker, som med afsigt blifvit mycket glest besådd; det andra var från ett med kiselsyradt kali gödt fält, och det tredje från ett vanligt sädesfält. Af omkring 10 strån af hvarje prof gjorde han en kvippa, på hvilken han pröfvade halmens fasthet och styfhet. Graden af styfhet bestämde han på det sätt, att han lät. knippan, endast fästad med rotändan, sväfva fritt i vågrät riktning. Halmens egen tyngd drog den lösa ändan nedåt, halmen bildade en båge, hvars böjning var större eller mindre alltefter balmens styfbet. Fastheten mätte han genom den tyngd, som var erforderlig för att afbryta knippan. : Många på nu anförda sätt utförda mätningar hafva ledt till den slutsats, att halm från glest besådda fält bar den största motståndskraften och fastheten. Derefter kommer den från ett vanligt fält på måfå tagna, under det att den med kiselsyradt kali gödda visade sig vara minst fast och styf. Welter anställde ytterligare cen annan följd af försök med dessa tre prof. Han lade den 24 timmar i vatten och pröfvade derefter, på ofvan anförda sätt, deras styfhet och fasthet. Halmen från den glest sådda åkern hade dervid insupit mest vatten och derför alltså mest tilltagit i vigt. Detta oaktadt böjde sig denna knippa minst, under det att den med kiselsyradt kali gödda gjorde den största bågen, och således ännu alltid var dev svagaste. Den ökade tillförseln af kisel genom gödving med kiselsyradt kali tyckes sålunda minska balmens fasthet och gynna sädens kullslagning. I alla händelser är kiselbalten, huru vigtig för halmens fasthet den än i allmänhet må vara till en viss grad, icke ensam afgörande för densamma. Deremot är trä-ämnet ati ett icke mindre vigtigt ioflytande. Der säden af stormar och regnskurar slås omkull, är icke orsaken att söka i brist på kisel, utan i den omständighet, att stänglarnes nedra delar på tätt sådda fält icke kunna behörigen utveckia sig af brist på ljus och luft; halmens träartade delar äro då för svåga