Dagens Nyheter – 21 januari 1869, sida 3

hon vara icke blott mannens hushållerska, utan äfven hans andliga följeslagerska. Mannen, öfverlupen och uttröttad, begifver sig hem, för att finna vederqvickelse. Han har behof ej allenast af ett väl ordnadt eller till och med prydligt hem, utan äfven af en prydd själ. Hustrun får icke glömma, att hon är familjens glädje, dess behag, dess vederqvickelse; den husliga politikens stora princip är att komma mannen att finna sitt hem behagligare än andras. Behagligheten är således på visst sätt en af hustruns pligter. Om ock hehagligheten i och för sig icke skulle vara någon förtjenst och föga föröka dens värde, som är i besittning deraf, bör den likväl skattas högt genom det inflytande, den utöfvar på andras lycka. Men hvad som sprider mesta behaget öfver den husliga förtroligheten, är själens odling). Förtroligheten, som eger så många behag, har likväl sina ögonblick af mattighet och torrhet, de högsta känslor, sjelfva fromheten, hafva sådana mattare ögonblick, huru mycket mera då de menskliga känslorna. Förtroligheten är ogrannlaga, den förråder hvars och ens fel och underligheter. Hvad som bäst fyller dessa ögonblick af tomhet och tråkighet, hvad som bäst döljer de ömsesidiga felen, hvad som mildrar och til hvarandra närmar lynnena, dämpar eller förekommer en träta, besparar den ena skammen att ångra och den andra bryderiet att förlåta, det är en gemensam smak för iotellektuella sysselsättningar och skön konst: litet musik, ett tillsammans genombläddradt album, en gemensam lektyr, ett själfullt samtal öfver det man läst, äro vackra och goda förströelser, som för någon tid afvända mannen och hustrun från göromålens bråk, familjebekymmer och förtrolighetens farliga klarsynthet. Jag säger aildele3 icke, att hustrun bör söka att visa större själsbegåfoing, än som kommit på hennes lott; den enkla naturligheten är alltid af större värde, än en inbilsk fåkunnighet; men jag vill, att hon odlar de gåfvor, som hon eger. Jag fordrar icke heller af henne grundliga och speciella kunskaper, utan endast en allmän håg att begripa och beundra: jag begär icke, att hon skall kunna åtskilja byggnadskonstens särskilda ordningar och stilar, att hon skall känna de olika målareskolornas historia, att hon skall taga parti för den ena eller andra litterära teorien; men jag vill, att hon icke skall stå känoslolös inför ett storartadt monument eller en vacker tafla, att hon skall kunna läsa fru de Sevign, utan att finna henne tråkig, och afhöra en tragedi af Racine, utan att somna. ) Endast ett odladt sinne, säger J.J. Rousseau, gör umgilnget behagligt, och det är sorgligt för en familjefader, som trifves i sitt hem, att behöfva der innesluta sig med sig sjelf och icke kunna göra sig förstådd at någon.