Dagens Nyheter – 21 januari 1869, sida 3

tydligare försnillningar, men en följd af små oärligheter eller små försummelser kunna på längden göra ganska kännbara ingrepp ien blygsam , rätt och jemnt tillräcklig inkomst. Men detta är likväl endast en af de obetydligare sidorna af tjenarnes inflytande i hushållet; det allvarsammasto af allt är deras förtrolighet med baraen, och barnen hysa i allmänhet tillgifvenhet för tjenarne, utan tvifvel emedan dessa vanligen äro mera efterlåtna än föräldrarne. Utan att på något sätt försumma sina barn, är en familjemoder ofta tvungen att låta sin plats intagas at tjenare, och det skulle vara både löjligt och farligt, att hos barnen inplanta ett falskt högmod och förbjuda dem den förtrolighet, som deras öppna och naiva natur visar alla dem, som roa dem, utan anseende till kläderna. Tjevarne intaga således en vigtig plats i familjen, och det är derföre nödvändigt att försäkra sig om deras omsorgsfullhet, deras trohet och deras rättskaffenshet. Hvilka garantier böra vi icke fordra åf personer, åt hvilka vi, om ock blott för a minut, anförtro våra barns kropp och själ? Valet af tjenare tager således husmodrens synnerliga skarpsinnighet i anspråk. Men det tjenar till intet att välja väl eller råka väl på, om man icke känner konsten att leda och styra. Det är en mycket svår konst och långt ifrån allmän: den består i en rätt medelväg mellan liknöjdhet och småaktig inblandning i allt. Hasmodren måste visserligen alltid hafva ögonen öppna, mena hon bör tillika komma ihåg, att ingen menniska gör en sak väl, om man icke låter henne handla med en viss frihet. Uppsigt och förtroende, se der de tvenne principerna i en klok huslig styrelse. Utan den förra blir Iman bedragen, utan den sednare bedrager man sig sjolf, i det man beröfvar tjenaren den kraftigaste driffjedern till all mensklig verksamhet, ansvarigheten och hedern. Men huru klokt en husmoder än må förhålla sig vid valet och ledningen af sina tjenare, är det ett, som hon aldrig får glömma, nemligen att dessa personer, oaktadt sina ringa yttre vilkor, äro menskliga och förnuftiga varelser, hvilka såsom sådana böra bebaudlas med välvilja och aktning. Vissa busmödrar göra sig skyldiga till en stor orättvisa: de vilja icke tåla atttjenarne hafva fel; de vilja icke en gång begripa, att redan underlägsenheten i uppfostran är en källa till falska ider, bvilka måste hafva sina följder i karakteren. Det tyckes, som om man betraktade tjenarnes goda egenskaper såsom en skuld, för hvilken man tager betalving, utan att behöfva tacka derför, och deras fel såsom ett deficit, hvarpå man blir bedragen af dem och som man har rättighet att ständigt förebrå dem såsom en orättvisa. Det tyckes äfven, som om man ansåge tjenstefolkets arbete för en mycket lätt sak: som om, då ingenting är lättare än att hafva nycker, det icke heller borde finnas någonting lättare, än attgissa och tillfredsställa dem. Detta är en stor vilfarelse; och för att öfvertyga sig derom, är det tillräckligt att göra sig sjelf den frågan, om man noga och samvetsgrannt uppfyller sina egna förpligtelser. Det är sannt, att dylika matmödrar ofta äro lättjefulla qvinnor, men de borde derföre endast hafva så mycket större öfverseende med personer, som egnat sig åt arbetet och äro försatta i den hårda nödvändigheten att tiena hos andra. Det måste erkännas, att vårt nya sociala tillstånd icke varit synnerligt gynsamt för tjenarnes ställning. Fordom var tjenaren icke mycket skild från vasallen, och ursprungligen var han ingenting annat än vasall. Men till ersätt ning var han en medlem af familjen: han åt vid sin herres bord och deltog i hans aftonsamqväm. Sedan tjenaren blifvit en fri man, är hans plats i köket eller i anticbambren; han är icke mera en medlem af huset; en tyst strid tyckes ega rum mellan tjenarne och herrarne; de sednare äro högdragna, de förra otrogne; ingenting andligt eller faderligt dem emellan; kalla öfverenskommelser, lika lätt brutna som ingångna, eu punktlig tjenst utan hängitvenhet, höflighet utan tiNgifvenhet, djup likgiltighet å ömse sidor, se der i våra dagar förhållandet mellan husbonde och tjenare. Men detta är ett sorgligt tillstånd för huset, för barnen, för tjenarne sjelfva. De sednare förderfvas genom de beständiga ombytena; flyttande från familj till familj, hafva de ingen familj; gifta, skiljas de åt och tjena i olika has; de skicka till och med ifrån sig sina barn, för att icke vara besvärade af dem; och dera3 enda sträfvan, när de äro om sig, är att samla så mycket, att de kunna draga sig tillbaka ur tjensten och sjelfva sätta hushåll; en mycket lofvärd äregirighet utan tvifvel, men som står deras herrar dyrt. Det tillhör hustrun att genom förtroende, välvilja och ett visst öfverseende fästa tjenaren vid huset, att genom ett fast och mildt bemötande försäkra sig om hans trohet och grannlagenhet: om hon så handlar, skall hon göra mycket för den husliga lyckan, för mannens lugn och äfven för tjenarnes förbättring för hvilka hon, ien viss mån bär ansvarigheten. Då skola vi återfinna åtminstone något af dessa gamla patriarkaliska hus, der busbonden och matmodren bobandlade tjenarae nästan såsom sina barn, gåfvo dem religiös och moralisk uppfostran och tillförsäkrade dem en torfva på gamla dagar; vi skola då åter få skåda dessa gamle trotjenare från en förgången tid, oskiljaktiga från den husliga härden, hvilka, gående i arf från generation tiil generation, änvu vaggade deras söner, hvilkas fäder de hade tjenat! Husbållet är således för hustrun en stor och upphöjd syssel.ättning. Jag vill likväl på intet