Dagens Nyheter – 21 januari 1869, sida 2

mera känsla. Då blef det ännu värre. Nu tog han åter boken sakta från henne och yttrade: Nu har jag pröfvat er på alla fasoner, så att jag har lugnt samvete. Jag försäkrar er, att om jag skickar in er, eller min stöfvel på scenen, så skall det göra samma intryck, nemligen ett högst märkvärdigt. Och nu kan det vara nog! Men som en yttersta ansträngning vågade Petra knapt hörbart hviska: Jag tror ändå, att jag förstår det, om jag endast får... — Ja, naturligtvis, hvarenda fiskarflicka förstår sådant der bättre ån vi; den norska publiken är den mest upplysta i verlden! Men vill ni inte nu gå, så går jag! — Hon vände sig mot dörren och brast i gråt. — Hör, säger han, ty genom hennes häftighet gick ett ljus upp för honom, ni är väl inte den, som ställde till skandal på teatern i går afton? — Hon vände sig om purpurröd och såg på honom. — Jo, visst är det ni, nu känner jag igen er: Fiskarfickan! Efter spektaklets slut sammanträffade jag med en person från er födelsestad, som kände er mycket väl. Nå, jaså det är derför, som ni så gerna vill komma till teatern; ni vill utöfva era konster der! Jaha! men vet, att min teater ät en anständig konstanstalt, jag undanbeder mig alla försök att omändra densamma. Gå!... Vill ni gå, sägerjag!... Och Petra flög snyftande på dörren, ned för trapporn: