Dagens Nyheter – 20 januari 1869, sida 3

Naturvetenskapligt. Menmiskan samtidig med NMastodom. Wid Chagry (Saoue-et-Loire) fann baron Eug6ne du Mesnil, enligt ett meddelande till Les Mondes af åen 20 angusti 1868, tydliga spår af menriskoarbeten, hvilka, på grund af sitt läge, äro äldre än på samma ställe funna tänder af en ung mastodon. Chagay ligger vid en 30 fot hög kulle, som, bestående af en kärra af kalk och derpå hopads lager af alluvial-sand, höjer sig på en vidsträckt slätt. Vid byggandet af den här förbi framgående jernvägen hade man redan förr funnit flera lemningar af elefanter. Hösten 1867 bygdes ett nytt lokomotivstall, i anledning hvaraf en af alluvialsand bestående sluttning jemnades. Den härigenom i dagen bragta genomskärningen visar hvarf och ådror af olika färgad sand, hvilka äro vågformigt iagrade och korsande hvarandra. Man kan urskilja en linio af svart jord, som fortlöper fullkomligt horisontelt och utan afbrott och vid den sorgfälligaste undersökning kunde istet upptäckas, som icke befann sig i sitt ursprungliga läge, såsom de af nordanvinden upprörda vattnen en gång afsatte sitt slamm. Efter borttagande af den af alluvialsand bestående sluttningen, påträffade man en kompakt, leraktig, horisontelt liggande mark, och på ett djup af 16 tum fann man två, nästan paralelt löpande vattenledningar med en genomskärningsyta af 38 qvad. tum och fortlöpande på en längd af omkring 45 fot. Dessa vattenledningars lutning var omärklig; äfven deras nivå var obestämd och de fortlöpte icke i rak linia: de voro ett verk af den äldsta grunddikning och betäckta med 16 tums djup sand, för att befordra vattnets filtrering och den då bebyggda jordens uttorkning. Byggnadskonsten har här utfört ett af sina första verk: två släta stenar äro lodrätt nedlagda i fördjupningen och betäckta med en tredje, som fulländade verket. I våra dagar skulle vingårdsmannen för samma ändamål uppföra två små murar och täcka dessa med en större sten. Af dessa båda vattenledningar är nu endast den ena avar, hvilken ligger så djupt, att den icke behböfde röras vid byggnadsarbetet. Innan man kom ned till det kompakta lagret och vattenlednivgarna, hade man i sanden furnit två buggtänder efter en mastadon af 7!2 fots längd och föga böjda, af hvilka den ena var sönderdelad i tretio intill hvarandra liggande delar; vidare anträffade man denna mastodons oxeltänder med sina koniska upphöjningar. Fångtändernas elfenben affjällar sig iluften, under det att oxeltänderna äro genomträngda af kalksalter, som gifvit dem en betydlig fasthet. Jemför man dessa oxeltävder med andra elefanters tänder, synas de icke mycket stora; man har således att göra med en yngre individ, hvars ofantliga buggtänder ännu icke nått sin fulla storlek. Af sioa forskningar drager pu hr du Mesnil den slutsats, att menniskoarbetet, vatienledningarna, äro af äldre datvm, än den xastadons död, hvars huggoch oxeltänder voro inbäddade öfver detta byggnadsarbete. Mot denna slatsats kan man framkasta två invändningar: För det första kon man förmoda, att de fossila qvarlefvorna kunde hafva kommit ofvanpå vattesledningarna genom ett jordskred. Men för att framkalla ett sådant skred, måste en höjd förefinnas, från hvars spets sanden med sina fossila lemningar kunde hafva skridit med. En sådan höjd finves icke här. Vidare måste den ursprungliga marken hafva någon lutning för att möjliggöra en skridving på densamma; men vattouledvingarra lemna det bästa beviset på lagrons fullkomligt horisontela läge, såväl före som efier den allmänna öfversvämningen. För det andra kunde man antaga, att Dheu1e, en liten flod, som ligger 450 fot från detta ställo och omkring 48 fot under fyndortens nivå, genom öfversvämning kunde hafva betäckt vatten