Dagens Nyheter – 20 januari 1869, sida 1

samt Och ljudlöst, två efter två, genom kyrkan. Hon såg länge efter dem, sedan de voro försvunna, och genom hennes själ sväfvade minnet af en liknande syn från hennes barndom. Hon följde modren öfver fjellet en vinterdag; pulsande genom den djupa nyfallna snön, skrämde de upp en svärm ripor, som i ett ögonblick uppfyllde luften framför dem: riporna voro hvitg, snön hvit och hvit var skogen — länge derefter drogo alla tankar ljusa förbi henne, och är hade hon åter en sådan stund. Men en af dessa hvitklädda flickor går ensam fram med en krans i handen och knäböjer, den gamle mannen har äfven böjt knä, och hon tilltalar honom. Ack, han medför ju bref: och helsningar från främmande land, han tar fram brefvet, och man kan se på Henne att det är från en, som hon håller mycket kär; 0, huru vackert, de älska ju allesamman här! Hon öppnar brefvet — nej, det är inte något bref, det är ju fullt med musik, — ja se, ja se, han är ju sjelf brefvet, den gamle mannen är den unge, och den unge är den bon älskar! De omfamna hvarandra, ja, Gud bevare oss, de kyssa hvarandra äfven! — Petra kände att hon blef purpurröd och gömde ansigtet i händerna, seende genom fingrarna hvad som vidare tilldrog sig. Hör, han berättar för henne, att de snart skola gifta sig med hvarandra, och hon rycker FISKARFLIOCKAN,. 5