Dagens Nyheter – 15 januari 1869, sida 3

ju flitigare och skickligare han är. Härigenom lär fången att uppskatta och frivilligt tillgodegöra sig sin arbetskraft. Ett annat medel att undanröjda orsakerna till brotten, är skolan. Hvarje anstalt eger en sådan, och hvarje strafffärge, i hvilken ålder ban än befinner siga måste, såvida han ännu visar någon förmåga att mottaga bildning, låta undervisa sig. Föremål för undervisningen äro de kunskaper ocir färdigheter, hvilka ungefärligen äro nödvändiga för handtverksståndet. Naturligtvis saknas ej heller religionens inverkningar, men man vet ganska väl, att dessa i afseende på resultaterpa stå tillbaka för de praktiska sträfvandena. Hvarje straffanstalt har sitt bibliotek, som innehåller icke endast uppbyggelseskrifter, utan äfven underhållande och praktiskt undervisande, men baturligtvis straffändamålet motsvarande, lektyr. Afven sången idkas bland fångarne, sårom ett utmärkt medel att inverka på sinnet. . ms För fångarnes kroppsliga välbefinnande sörjes mycket väl. Måhända alltför väl, ty ofta hör man gamla brottslingar yttra: Jag återvänder till fängelset, ty jag kan ju ingenstädes ha det bättre; jag blir bra klädd, får en god hviloplats, man ger mig god mat, och om jag blir sjuk, är läkaren genast till hands — hvad kan jag mer begära? Endast ett är det, som ej behagar fångarne, nemligen, att liken efter de i fängelset aflidna föras till anatomisalen. Emellertid göras äfven i detta afseende undantag, nemligen vid sådana fall, då en fånges död gjort ett särdeles starkt intryck på hans medfångars sinne, eller när liket reklameras af den aflidnes anhöriga. För att befrämja fångarnes helsotillstånd, tillåtes sedan några år tillbaka, att de — naturligtvis med urval — sysselsättas i fria luften med jordbruksarbete. Disciplinen bland fångarne handhafves i allmänhet mycket strängt. Icke den ringaste förseelse mot ordningen inomhus blir ostraffad. Men man söker vid bestraffningen ännu alltjemnt att bevara den gnista af hederskänsla, som möjligen bibehällit sig i brottslingens själ. Isynnerbet verkas oaflåtligt derhän att kunna undvika prygelstraffet såsom disciplinärmedel. Detta råa bestraffvingssätt finnes hos oss ännu qvar endast och allenast inom tukthusen, och äfven här skall man snart blott känna det genom traditionen. Ett stort steg till detta straffs afskaffande är redan taget, i det att inrikesdepartementet för kort tid sedan förordnat, att ifrågavarande straff under inga förhållanden vidare får användas i straffanstalterna för qvinnor. Denna förordning har utfärdats not nästsn samtliga straffanstalts-direktörernas råd, hvilka pästodo, att prygelstraffet ej kunde undvaras såsom disciplinärmedel just mot de qvinliga straffångarne, emedan, efter alla erfarenhetsrön, den till brott nedsjunkna qvinnan vore mycket svårare att hålla i tukt och ordning än mannen, och emedan man mycket lättare med förnuftsskäl samt utan yttre tvång kunde inverka på ett manligt sione än på ett qvinligt, som engång förfallit till gemenhet och förkastlighet. H.