Dagens Nyheter – 14 januari 1869, sida 1

På kortare tid än en sekund förvandlades hon från jordens lyckligaste brud till dess största synderska; hon hörde likasom en tordönsröst tala från dessa bleka drag: aldrig i tid och evighet kan han skänka dig förlåtelse! — Jag ser det —: du är skyldig! hviskade han, knappast hörbart, och stödde sig mot dörrposten, hvarförutan han skulle fallit. Rösten darrade och tårarne öfversköljde hans ansigte, fastän detta syntes vara alldeles lugnt. — Vet du äfven hvad du har gjort? och hans blickar tryckte henne till golfvet. Ilon svarade ej, icke en gång med gråt. Ilon var förlamad af en fullständig, hopplös vanmakt. — Jag har gifvit bort min själ en gång först, men hon, som jag gaf den till, dog för min skull. Jag kunde aldrig komma ur denna sorg, utan att någon räckte sig öfver till mig och gaf mig hela min själ igen. Det hade du gjort —och så gjorde du det bara på skrymteri! Han tystnade, han försökte förgäfves ett par gånger att börja På nytt, men så bröt det slutligen smärtsamt fram: Och du kunde vara i ständ att förstöra allt, som jag under dessa år, tanke efter tanke, bygt upp och fört tillsamman, likasom var det endast en bild af dig! Barn, barn, kunde du inte förstå, att jag i dig ville arbeta mig sjelf upp? FISKARFLICKAN, 10