ger hand läses: Tåtteraturen och å den till venster: Finanserna. Fonddörren bär inskriften High life. Genom fönstren ser man boulevarden). En ung man, som här blifvit mottagen och håller i banden den nya katekesen, väntar sina examinatorer. — De låta vänta på sig, säger han till sig sjelf; jag skall emellertid läsa öfver min trosbeKännelse, det är alltid något att fördrifva tiden med ... Och han börjar: Jsg tror på penningen, den allsmäktige, himmelens och jordens beherrskare; jag tror på budgeten, som aflad är aflagstiftande församlingen, född af nationen, pint under alla ministrar, korsfäst på Krim, i Italien, i Mexico och på hundra andra ställen, död och begrafven alla år. Jag tror på de hemliga fonderna, på gratifikationsmedlen, på tjenstebefattningarne, på pensionerna och på sivekurerna. Jag tror att två och två äro fyra, att en flicka, en cigarr och en butelj äro tre angenäma leksaker. Jag tror på rättvisans ofelbarhet, nästan på riksdagsmännens oegennytta, på tidningarnes trosförvandtskap, på stora financiela syndares strafflöshet, på krigets återuppståndelse och på guldmyntens eviga lif. Ament. — Ännu komma de inte...En liten bön skall gifva mig tålamod. Fader vår som är på börser, helgadt varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja så på tidningarnes fjerde och första gfidor som ock i budoirerna , . . (Han afbrytes af examinatorerna, som ankomma och taga plats kring ett bord) Jans högvördighet Sainte Beuve sjelf förer ordet. — Unge man, säger han, vi vilja, innan vi öppna för er en af dessa tre dörrar, försäkra os3 om att vi gjort er fri från Fördomen. Man bör, som jag redan förut i en annan krets låtit förstå, följa med sin tid . . . Bered er att svara med eftertanke och var icke vidlyftig. — Och den höge herrn trycker ned sin kalott. En af kollegiets ledamöter fäster en elegant binocle på näsan och ställer till examinanden följande fråga: — År ni parisare? — Ja; jag har blifvit det, tack vare tidningarne, som postbudet, en velocipedant; fört till mig i landsorten. — Hvad menar pi med en parisare? — Det är en varelse, som aldrig besökt Jardin des Plantes, som vet att Marie Roze bar en liten hund, att Siraudin är flintskallig, och finner helt naturligt att Theresa förtjenar mera engar än en hög embetsman. Han skulle erara en mindre smärtsam öfverrasknirg, om han finge bevittaa ett vulkaniskt utbrott i Montmartre, än ifall han funne en kardinal åkai ett mera luxnoöst ekipage än en dam af demi-mönden, gfom är på modet. — Inte illa; ni skulle ha kunnat tillägga att parisaren — den genuine — icke har något begrepp om äktenskapet — det sanna menar jag — och att han just inte tycker ora att producera. Nåja, ni skall få en röd kula. x Förhöret fortsättös af de öfriga konsistoriiledamöterna, hvaribland först: Herr Z., tidningsskrifvare: — I den händelse vi gåfve er till journalist och började polemisera, hvilka grundsatser skulle ni följa ? — Det kommer an på... För närvarande, då jag är ointresserad, är det min grundsats att icke ha några grundsatser alls... Jag är att disponera. — Emellertid får ni lof att dela någon viss opinion. .. — Ja, mot god betalning; se der min tanke. — Tillåt mig, unge man, att erinra er om en samvetspligt. Den litterära verksamheten är ett presterligt kall, och ju fastare och innerligare ens öfvertygelse är, af desto större enthousiasm blir man mäktig, ty bjertat... — Förlåt mig, käre herre, detta är ord, ord, ingenting annat än ord! Om jag ej kände er vidtberömda erfarenhet (jag kan till och med säga er produktiva erfarenhet), skulle det smärta mig att höra er tala så der. — Tag bladet från munnen och yppa era innersta tankar: här är endast gammalt, klokt folk rärvarande. — Nåväl; tillåt mig begagna ett par liknelser. Modisten prisade i fjol en hatt, den aldra minsta och näpnaste man kan tänka sig; den var förtjusande, upprepade hon, aldrig hade man förr kunnat töreställa sig någonting mera kokett . .. Om man i år talar till modisten om den charmupta hufvudbeklädvaden, gör hon en grimas. Åh! säger hon, den är för otäck. Tag af er den genast, eller också blir ni föremål för skämt... I förra måvaden älekade ri en dam, ni fann henne utsökt vacker, gudomlig; det var en engel, som ni ämnade förblifva trogen in i döden... I går bad ni en af era intima fiender — som ni vill ondt — att befria er från den dyrkade... Och så är det äfven med journalistens öfvertygelse ; den är beroende af lynnets ostadighet. För öfrigt är det ju sannt hvad den store skalden säger: or