fattningar jag desto mindre tror mig hafva öfverskridit, som ersättningen i motsatt fallicke kunnat till mig utanordnas. Då nu dertill kommer, icke allenast att reseersättningen varit till lika belopp, nemligen efter 5:te klassen i reglem., för flertalet af komittns ledamöter bestämd, samt hvarken i ena eller andra hänseendet någon inskränkning blifvit gjord, vare sig i min eller de öfriges rättighet att under tiden äfven utöfva annan befattning och derföre uppbära ersättning, utan äfven att ett dylikt förhållande eger rum i allmänhet, så att t. ex. den tjensteman, hvilken innehar flera befattningar, uppbär godtgörelse för dem alla, och fullmäktige i banken och riksgäldskontoret ega rätt att, då de sköta sina uppdrag, uppbära de derföre bestämda arvoden oafkortade, äfven om de i egenskap af tjenstemän eller riksdagsfullmäktige erhålla särskilda löner eller arvoden, men det icke, det oaktadt, mig veterligen blifvit med ett enda exempel : visadt, att eftergifter hvarken af dessa eller andra under sådana omständigheter egt rum, samt jag dessutom icke utfordrat någon ersättning i egenskap af komittledamot för den tid, emellan den 11 sept. och den 1 okt., jag icke deltog i dit hörande ärenden, och ej heller uppburit högre belopp för min, under tiden för komit6betinkandets uppsättning emellan den 25 okt. och den 15 nov. företagna hemresa, in det, resekostnaden vida understigande belopp, som motsvarades af 20 dagars ersättning för vistande i hufvudstaden å 6 rdr om dagen; så, och då än vidare dertill kommer, att det väl icke skäligen kan fordras, att just min af den allmogeklass, som bir de jemförelsevis tyngsta samhillsbördorna, äfven skulle, under enahanda förhållanden i öfrigt, företrädesvis göra särskilda uppoffringar och eftergifter; kan jag alltså icke finna, i hvilket bänseende jag skulle hafva för nära triädt, vare sig, rättvisans eller den moraliska pligtens billiga fordringar. Det är endast likställighetens stora princip, som härvidlag i viss mån blifvit tillämpad. Endast den, som hatar denna princip, som anser den arbetande klassen vara till, blott för att arbeta och betala, men icke för att äfven såsom andra samhällsmedlemmar få betaldt, kan finna ett sådant förbållande vara af oroande beskaffenhet; — nåon annan finner det icke! Särskildt torde förtjena omnämnas, att det för resor i statens ärenden gillande reglemente icke tillkommit, vare sig genom komittns eller riksdagens medverkan. Hade amnärkningarne blifvit riktade mot detta och mot aflöningssystemet i allmänhet, i syfte att genom medverkan till en ändamålsenligare lagstiftning åstadkomma besparingar, då hade detta kanske i sådant hänseende varit ett för allmän uppmirksamhet värdigt föremål, och då kunde man antagit, att det föregifna syftemålet varit icke blott skenbart. Något så ensidigt, som endast ett anfall mot en och annan obetydlig bonde, eller så småaktigt som ett klander endast afseende några hundra riksdaler förmodade, men uteblifne gåfvor till statsverket, får dock icke förutsättas, äfven om detta sednare haft verkliga skäl för sig, emedan detta i så fall hade varit att, som ordspråket lyder, göra mycket visen för ingenting. Bittre upp måste det naturligtvis vara. — Kanske har klandret till syfte något så storartadt, som t. ex. de i somligas ögon så förhatlige landtmännens aflägsnande från deltagande i statens ärenden samt sålunda de forna Herredagarnes återupplifvande, eftersom bland tal om hotande faror frihetstidens olycksbringande tilldragelser blifvit skildrade och de störste slösare med statens medel i visst hänseende förordade? Jag vill dock icke tro, det någon tänker så högt, eller, i så fall, kunnat välja ett så ringa föremål till utgångspunkt för ett så stort ändamål, utan måste lemna detta åt hvars och ens eget begrundande, efter sig företeende omstiändigheter. Skulle likväl, emot förmodan, någon inskränkning i folkets, visst icke för vidsträckta representativa rättigheter på fullt allvar försökas, är jag förvissad, att både svenska folket och den sjelfständiga delen af pressen, hvilken sednares pligt det ju är, att motarbeta det onda) skall vara på sin vakt, och att vederbörande i så fall bränt sina kol förgiäfves. Wärestorp den 18 december 1868. Carl Ifvarsson. Vid denna förklaring erinras, att det icke varit i Dagens Nyheter ifrågasatt att ju icke hr Ifvarsson hade juridisk rätt att taga den höga ersättningen af omkring 1,500 rdr för sina uppdrag. Det var hans moraliska pligt, såsom i diskussioner under många riksdagar ifrig förordare af sparsamhet och klandrare af embetsmäns nidskhet om förtjenst, Dagens Nyheter förmenade att han lemnat åsido. För närvarande föredraga vi framför eget, i allt fall temligen öfverflödigt, ytterligare genmäle, att meddela hvad den ena tidningen från hr Ifvarssons egen hembygd --Hallands-Posten — yttrat den 9 dennes i anledning af den afgifna förklaringen: Hr Carl Ifvarsson har till Hallands-Posten, n:r 103, insändt en förklaring öfver hans i Dagens Nyheter återgif:a och i flera tidningar aftryckta reseräkning. Denna förklaring är dock så märkelig, att den törtjenar att närmare skärskådas. Vi hafva ansett hvarje förklsring obehöflig, helst reseräkningen är tillräckligt omständlig och tydlig samt upprättad enligt gällande resereglemente; men om en för