Bref från Upsala. (Till Dagens Nyheter.) Upsala, 11 januari. Förliden trettondedagjul påträffades i en vak i Svartbäcksån ett slagtadt, större, i fjerdedelar styckadt kreatur, som af polisen genast togs i beslag såsom varande en affär af misstänkt beskaffenhet. Veterinärläkaren Berggren, af stadsfiskal Magni tillkallad, påstår detsamma vara köttet af en för ett par dagar tillbaka, förmodligen af någon tjufskytt, nedslagtad elg, och gömdt derstiides i afvaktan på köpare. Stadsfiskalen, troende sig hafva gjordt en god affär, transporterar köttet inom-lås och bom för att med stadens sigill försegla3 och sedan säljas. I TIördags såldes ock ganska riktigt af stadsfiskalen och en poliskonstapel niimnde kött å det s. k. Fisktorget, der också snart infanno sig en massa nyfikna köpare, hvilka ej på något vis kunde misstänka elgköttets äkthet, alldenstund detsamma var med stadens sigill försedt, attesteradt at veterinärlikaren Berggren, och till på köpet utminuterades af polisen; med sådana garantier gick det ock åt som smör i solsken, 1 parti till 4 rdr pr 20 skålp. och i minut till 25 öre pr skålp., för att i form af biff, köttbullar m. m. utgöra en läckerhet på söndagens middagsbord. På söndagseftermiddagen upptäcktes emellertid (o fasa!) att köttet tillhört en 8 dagar före jul sjelfdöd häst, på hvilken en histslagtare här i staden hade aftagit huden och straxt derefter nedsänkt köttet i ån för att bli af med detsamma. Att vid underrättelsen hiirom åtskilliga qväljningar infunno sig hos dem som itit, och att polisen och djurlikaren blifvit betydligt utskrattade anser jag vara öfverflödigt nämna; de hafva emellertid sedan måstvidtaga den mindre behagliga åtgärden att springa staden omkring föratt uppsöka alla som köpt af köttet, och att, mot dettas återställande på polisvaktkontoret, återlemna de intagna pengarne — och hålla vederbörande nu som bist på med att mottaga detsamma dels okokt, dels kokt, haekadt och stekt, Så långt brefskrifvaren. Ehuru vi ej hade ringasto skäl att betvilla hans uppgifter, föreföll historien oss dock så egendomlig, att vi ej ansågo oss böra meddela den utan att hafva