Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 2

ME han sjelf icke heller fann mycken reson deri — och då hon ville flytta hem till honom straxt, och han leende måste bedja henne vänta åtminstone ett par dagar, då de skulle resa bort ifrån alltsammans: — då kände de, då sade de, under det de sutto mellan de gröna träden, med fjord och fjell glimmande i aftonsolen framför sig och under det att ett valdhorn ljöd fjerran och ekot sjöng vida omkring, att detta var lycka. Femte kapitlet. Följande morgon, då Odegård ringde efter sitt kaffe, underrättades han att grosshandlaren Yngve Bold redan två gånger varit der och sökt honom. Det gjorde honom missmodig, att just nu nödgas byta tankar med en främmande; men den, som sökte honom så tidigt, hade utan tvifvel något vigtigt ärende. Han hade också knappast hunnit blifva klädd, förr än Yngve Bold kom igen. — Ni är väl förundrad? Jag är det sjelf. God dag! De helsade hvarandra, och Bold bortlade sin ljusa hatt. — Ni sofver länge; jag har varit här två gånger förut. Jag har något vigtigt på hjertat och jag måste tala med er derom.