Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 2

försäkring, till sjelfva fabriken, hvarest försäkringen betingade 17 rdr pr tusen. Nya fängelser. Straff-föngelsetinom varfvet i Karlskrona och skansen Kronan vid Göteborg få, enligt regeringens medgifvande, upplåtas för att i fall af behof användas för fångars förvarande. Väderlelksspådom för år 1869. Den bekante väderleksspåmannen L—z gör i Gotlands Tidning en sammanställning af åtskilliga gamla märken och uttalar den. förmodan: att vintern blifver ostadig, om ock den skulle närma sig något mera till kall än blid; våren i början kall, men sadan behaglig; sommaren föränderlig, och likaså hösten; grödans afkastning öfver medelmåttan och fiskeriernas ringa. Väderleken är fortfarande särdeles mild och slädföret i det närmaste borta. Hrigskonstens historia för Militärskolor och officerare af alla grader af K. G. von Berneck, major i preussiska armen m. m., från tredje upplagan öfversatt af G. A. Ekholm, första häftet, bar i dessa dagar utkommit på P. B. Eklunds förslag. Häftet kostar 90 öre. Danska Iilustreret Tidende meddelar i sitt sednaste nummer, två ypperligt utförda vyer (en fyttre och en inre) af Blanchs caf6 i Kungsträdgården. På tal om Blanchs caf6 kunna vi nämna, att krigsrådet Lumbye, som från Köpenhamn kommer att medtaga de mera framstående medlemmarne af sitt kapell, börjar sina konserter i nämnde caf den 1 instundande februari. Hanonångslupen Alfhild. The association for the protection of comercial interests as respects wrecked and damaged property, har till svenska beskickningen i London aflåtit en skrifvelse, betygande sällskapets tacksamhet för det bistånd, kanonåvgslupen Alfhild, under befäl af kaptenen vid Skärgårdsartilleriet D. L. Heilborn, lemnat åt handelsfartyg, som sistlidna höst strandat på kusten af Gotland. Böäddning vid skeppsbrott. Den 10 november förra året strandade nära Ronehamn på Gotland engelska skeppet Swift, kapten Barnard, hemma i Middlesbro, på resa från Riga till Sherness med last af timmer och spiror. Oaktadt den svåra stormen vågade sig dock kustboarne ut till fartyget för att rädda besättningen. Det lifsfarliga företaget lyckades och skildras i Wisby-Posten på följande sätt: Talrikt samlade voro kustboarne vid Ronestrand. Budskapet: ett skepp står på Koggen, ett af de närbelägna grunden, kallade snart alla. Man såg skeppet stå på yttersidan af det farliga grundet; man såg huru det vred sig under de förfärliga brottsjöarna; man såg huru dessa hemska brott välte öfver fartyget, upplösande sig i ett hvitt skum, som stänkte sin fragga öfver masttopparna, på en af hvilka ett segel, eller rättare trasor deraf, hängde, ursinnigt piskade af den vilda stormen. Dessa våta famntag buro döden i sitt sköte för det olyckliga fartyget. Besiittningens rliddning låg tungt på allas hjertan; men huru skulle denna räddning ske? Kanonångaren Alfhild låg i hamn, danska ångaren Öresund ochså, men ingen af dem kunde gå ut; stormen var för öfvermiktig, faran ögonskenlig. Af de modige kustboarne mättes ej faran, då frågan gälde räddning af menniskolif. Deras båtar äro små, tycker man, men i deras ögon tro de stora nog. Kustbon är förtrogen med sin farkost, den är lydig i hans hand, han har pröfvat den nog. Men intet dröjsmål fick här ega rum. Man borde betänka, att de arma skeppsbrutne uthärdade en så att säga mångdubbel död. Kanske nästa timme hade do ursinniga brotten söndersplittrat vraket, och då var allt förloradt. Folket måste bergas utropado de behjertade kustboarne, och beslut och handlin följdes åt. Snart såg man fyra båtar på väg till tartyget. Det var en hemsk, men herrlig syn; det var ej gods och guld, med hvilken denna handling köptes; den härledde sig ifrån hjertats varma maning, inför hvilken känsla den kalla metallen förlorar all betydelse. Välsignelse öfver de modige miinnen framsade eller önskade hvar och en, som såg denna deras brottning med storm och våg. Man såg huru de små farkosterna arbetade sig allt lingre ut, man såg buru sjöarne öfverspoläde dem alltjemt. Ännu en stund — och man såg två af båtarne i nirheten af skeppet och derefter återvinda.:. Ingen kunde komma ombord. Det var första försöket. Vid återkomsten stod smärtan att läsa på de modige kustboarnes anleten, men icke modlöshet. Man hade sett att besittningen var qvar på fartyget. Man hade hört deras nödrop smärtsamt öfverrösta stormens tjut och svallvågornas dån. Man visste nu, att de skeppsbrutne voro engelsmän. Ännu ett försök måste göras. Engelsmännen skola räddas utropade våra kustboar; och efter en stunds hvila begaf man sig af med 3:ne båtar. Lotsen Ronvik, lotsen Holmström och husbonden Joh. Nicl. Danielsson från Burs voro anförare hvar på sin båt. Stormen fortfor vildhet, brottsjöarne voro lika rysli F 1 a ee MF TT) 10