Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 1

— Var så god och tag plats! sade Ödegård och satte sig sjelf i en länstol. — Tack, tack! Jag går helst, jag kan inte sitta, jag är häftigt upprörd. Sedan i förrgår är jag ifrån förståndet, rent af tokig, hvarken mer eller mindre. Och det är ni skuld till! — Jag? — Ja, ni och ingen annan. Flickan har ni dragit upp, ingen hade tänkt på henne, ingen observerat henne, utom ni. Men så har jag också aldrig sett, nej, så sannt jag lefver, aldrig sett någonting så makalöst, något så — ja, inte sannt? Nej, i hela Europa har jag inte sett något så förbannadt krushårigt, vidunderligt: — har ni? Jag fick ingen ro, jag var förtrollad, öfverallt och alltid stod hon i vägen, jag reste bort, kom hem: omöjligt! Icke sannt? Visste först inte hvem hon var... Fiskarflickan, sade de — Andalusiskan, skulle de ha sagt, ziguenerskan, hexan, bara eld, ögon, barm, hår — hvad? Lågar, gnistrar, hoppar, skrattar, sjunger, rodnar... något tusan djefJigt! — Sprang efter henne, förstår ni, upp mellan träden i skogen... en stilla afton... hon stod, jag stod... några ord . sång, dans — och så? — Ja, så gaf jag henne en kedja, som jag bar; så sannt jag lefver, en minut förut. hade jag inte tänkt derpå: — Nästa möte på samma ställe, samma spring; hon var rädd, och