Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 1

Det strålade öfver stad och land, fjorden låg isynnerhet öfvergjuten af en mäktig glans från den sjunkande aftonsolen; derute i sundet hvirflade den sista röken bort från den ångbåt, som hemfört Ödegård — o, endast att veta, att hanåter var hemma, gjorde henne god och lefnadsglad, och hon bad innerligt Gud om hjelp, att Ödegård aldrig mer måtte öfvergifva henne. Öch just som hon är uppfylld af detta hopp, ser hon honom komma leende emot sig; han hade anat hvad väg hon skulle komma, och gått henne till möte. Hon rördes djupt häraf, sprang emot honom tog hans båda händer och kysste dem. Han blef förlägen och, då han på afstånd såg att någon närmade sig, tog han henne med sig ett stycke från vägen mellan träden, hållande hennes händer i sina, under det hon oupphörligt utropade: Hur lyckligt, att ni kom! Nej, jag kan knappt:tro, att det är ni; 0, ni får aldrig mer resa bort! Öfvergif mig inte, nej, lemna mig intel -— Hennes tårar störtade fram, han böjde hennes hufvud sakta mot sitt bröst för att hämma dem, för att gifva henne frid, ty han önskade att hon skulle lugna sig. Men hon tryckte sig intill honom, liksom fågeln under den vinge, som lyftes för honom, och hon ville ej derifrån. Hjertligt rörd af denna tillit, lade han armen omkring henne, såsom ville han skänka henne det skydd, FISKARFLICKAN. 9