Dagens Nyheter – 13 januari 1869, sida 1

jag — ja, vill ni tro det! — jag kunde inte säga ett menskligt ord, Vågade inte röra vid henne! Men då hon ännu en gång kom igen —— kan ni tänka det? — så friade jag, jag hade på förhand inte tänkt derpå ett ögonblick... Nu ställde jag mig sjelf på prof i går, ville bort ifrån henne, men jag är, min själ och tro, galen, ja — jag kan inte, jag måste vara hos henne; får jag inte henne, så sätter jag ett skott i pannan, kort och godt — se, det är hela historien! — Mor min bryr jag mig f—n om, likaså staden, som är en brackhåla, ja, en riktig brackhåla, en, en — ja! Hon skall härifrån, ser ni, bort och högt öfver denna stad, hon skall bli comme tl: faut, hon skall till utlandet, till Frankrike, Paris, jag bekostar resan, ni arrangerar. Jag kunde visserligen sjelf resa med, bosätta mig ute, inte längre vara i det här hälet; men, ser ni: fisken! Jag tänker rycka upp staden till någonting, den ligger nu i dvala, tänker ingenting, spekulerar ej, men: fisken! Man sköter inte fisken, spaniorerna, utlandet klaga; måste behandlas på annat sätt, annan torkning, annan skötsel, annorlunda: staden skall upp, affärerna ta ny fart: fisken! — Hvar var det jag slutade? Fisken, fiskarflickan, — det passar bra: fisken, fiskarflickan, ha, ha, ha! — Kort och godt, jag betalar, ni arrangerar, hon blir min hustru, och gå...