Dagens Nyheter – 11 januari 1869, sida 2

var henne egen, och tårarne ville bryta fram. När han såg detta, stod han alldeles förbryllad och visste icke hvad han vidare önskade eller skulle göra, men han kände, att han borde gå, och han gick. Annu klockan 12 på natten stod hon i sitt öppna fönster med kedjan i handen. Sommarnatten låg vänlig och blid öfver stad och fjord och de aflägsna fjellen; då hördes åter från gatan den spanska sången, ty sångföreningen följde Yngve Bold hem. Hon hörde den ord för ord; den handlade om en blomsterkrans. Endast två stämmor sjöngo orden, de andra ackompagnerade genom att brumma: Tag kransen emot, den bands åt dig, Tag kransen emot och tiänk på mig! Här iär det grönaste Griis åt den skönaste, Här iär den hvitaste Ros åt den blidasto, Här är den fullaste Knopp åt den huldaste, Här är de vinasto Blad åt den renaste, Tag kransen emot, den bands åt dig, Tag kransen emot och tänk på mig. Då hon om morgonen slog upp sina ögon, hade hon varit i en från alla sidor af solljus upplyst skog, der alla träd voro hvad man kallar guldregn och hängde ned ilånga, ljusa tofsar, hvilka nästan rörde vid henne, då hon vandrade derigenom. Genast föll