Dagens Nyheter – 8 januari 1869, sida 2

kring och ögonen fylldes. Annu mera upprörd skyndade han att tillägga: skola vi kanske fortsätta ändå? — Han kom först efteråt att tänka på hvad han hade föreslagit, han insåg att det ej var som det skulle vara och ville taga det tillbaka; men hon lyftade redan sina blickar upp till honom, och, fastän hon ej svarade ja med läpparna, kunde meningen dock ej bli vältaligare uttryckt. För att urskulda sig inför sig sjelf och tillika få en giltig förevändning, frågade han: det är väl då någonting, som du särskildt vill lära, något, som du — han böjde sig mot henne — känner kallelse för, Petra? — Nej! svarade hon så raskt, att han rodnade och återföll afkyld i sina egna årslånga begrundningar; hennes oväntade svar väckte dem alla åter till lif. Att någonting egendomligt rörde sig inom henne, det hade han aldrig tviflat på ända från den stund, då han såg henne som barn marschera, sjungande, i spetsen för stadens pojkhopar. Men ju längre han vndervisade henne, desto mindre förstod han sig på egentliga karakteren af hennes begåfning. I hvarje hennes rörelse uppenbarade den sig, hvad hon tänkte, hvad non ville, vittnade att hennes kropp och själ, begge på samma gång, hade mognade krafter och ett skimmer af skönhet låg deröfver; men uttryckt i ord, och isynnerhåt i skrift, blef