Dagens Nyheter – 8 januari 1869, sida 2

skulle visa sin mor lydnad, äfven om det någon gång föreföll henne tungt. Detta, tyckte hon, var mycket besynnerligt; ty hon kände väl till, att han sjelf icke gjorde, hvad hans fader helst ville! På hemvägen bröt hennes beklämda sinne ut, och midt under gråten mötte hon Pedro Ohlsen. Honom hade hon under den sednare tiden sorgfälligt undvikit och hon ville göra det äfven nu; ty från honom kom ju olyckan. — Hvar har du varit? frågade han och följde med henne; har något gått dig emot? Svallningen i hennes sinne var så hög, att den kunde föra henne hvart som helst, och när hon rätt tänkte efter, så kunde hon alldeles inte begripa, hvarför modren just skulle förbjuda henne att ha något umgänge med honom; det var väl ett infall, det, som så mycket annat. — Vet du hvad jag har gjort? frågade han på nytt och med nästan ödmjuk röst; jag har köpt en segelbåt åt dig — jag trodde du skulle vara road af att segla — och han log. Hans frikostiga godhet, i hvilken låg något af den fattiges bön, var just nu egnad att röra henne; hon nickade — och han fick genast så brådtom, har hviskade med ifver, att hon skulle gå rundt: omkring staden i allgen till höger ända fram till det stora stenröset; der bakom ville han bhemta henne, ingen kunde se det,