Dagens Nyheter – 8 januari 1869, sida 1

henne: härom, svarade hon med att brista i gråt; han trodde att det var brist i hennes hem och gaf henne en 10-riksdalerssedel. Det gjorde ett djupt intryck på henne, att hon, som gick och bar på en synd, ändå fick pengar af honom, mot hvilken hon brutit, och då hon nu dessutom fått pengar, dem hon öppet kunde gifva modren, ärliga pengar, så kände hon sig derigenom frigjord från brottet och öfverlemnade sig åt den hejdlösaste glädje. Hon tog hans hand i sina händer, hon tackade, hon log, hon hoppade jemnfötters, der hon stod,,hänryckningen strålade fram genom tårarne, allt under det hon såg på honom, liksom hunden ser på sin herre när han får lof att följa med ut. Han kände ej igen henne; hon, som eljest lyssnade så uppmärksamt till bvad han sade, hade nu tagit all makt ifrån honom; för första gångea kände han en stark, vild natur uppenbara sig, för första gången tömde lifvets källa sin röda ström öfver honom, och han drog sig purpurröd undan. Men hon språng på dörren och uppåt backarno vägen framåt til sitt hem. Der lade hon pengarne på bordet framför modren och föll henne sjelf om halsen, — Hvem har gifvit dig sedeln? frågade mcären och blef genast ond. — Det har Ödegård, mor, hån är den snällaste menniska på jorden! — Hvad skall jag med penFINKARPLIÖKAN! ; 5