Dagens Nyheter – 2 januari 1868, sida 3

ä — Dä va skillnad på Trubaduren å dom er... — Att -dom då inte kan vara tysta en enda levig misutt Men så slut dä va I — Dra Mö: ; — Kuuffas? Dö är berrn som knuffas! Detta-yttrade en. hamnbuse till kamraten! Och så fortsattes gurglet: E — De. va ena stackare, som inte kan sjunga så det körat -:a — Nu ska dom viset sta å sluta? Och sången tystnade, och förunderligt nog, så gjorde äfven massan för en liten stund. Menså börJade tvärt förbanneiserna öfver läktaren, polisen, jhästgardet; och så lemnade jag stället med ganska ringa aktning för denna oljudsälskande befolkning, som är. narraktig nog: att skryta öfver ;en bildning, som:-den aldrig egt, och troligen icke så snart kommer att tillegna sig. IJag vill visst icke vara elak, men jag måste dock göra tant en fråga: Hur skulle väl under dylika omständigheter ex Kika stör samling s. k. bondlurkar ha betett sig? a Jag är. säkor på,.att de skulle förhållit sig sås tyst, så stilla som sångens majestät fordrar af sing undersåter. De skulle måhända icke så någa . ha sförstått allt hvad de fått höra; men sången skulle dock tjusat dem, och:för: priset af. en sådan njutning skulle de visserligen en och hvar, ha för tillfället; lemnat åsido allt hvad, om apordningarne till festen kunde ha varit att säga. Jag har mer än en gång bevittnat den allmakt. sången utöfvar på landtbod, hur shäbbt den kan väcka hens -bättre känslor till--friskt och innerligt lif, och bur tacksam han är för hvarje gång en sådan högtid kområot honom till idel. Det är-med noggrann kännedoia om-detta förhållande, som jag dristat uppdraga denna jemförelse, hvilken, somstant: finner, icke utfaller till hufvudstadensifördel. j i För? att.samlaintryck, var jag härom aftonen -ute,-—i-sällskap-med-HHe-brorCarl; och jag måste-bekänna attrhäns skörd af det slaget den. gången blei betydligt större. än. min..egensKanske skall det roa tant att få några profbitar ur den lilles. språklåde.; i d 1 Ni stodo på Gustaf s;Adolfzsstorg:och väntade på vaktparaden. Då kommo så stolta ishågen itvå norska -skarpskyttar i släpuniform, arm i arm och med cigarr i mun, på gammalt öfligt krigareman6r, S Ar det fiskare; derder? sporde. Carl. — Visst icke, svarade jag, något förbluffad öfver denna besynnerliga fråga. Vt — Dom ha ju små båtar på hufvudet. Bi bara-hur löjligå dom se ut! attinte folket skrattar Ja0Se en gång, så mycket folk det är på törget, fortfor pratmakaren. Hvad ska dom göra här, så många menniskor? RR UEETE — De stå visst icke här utan giltig orsak, svarade jag, icke utan ett kanske elakt leende å lä erg Dessa hundratals herrar soch damer; arbetare, lärpojkar och hvåd dö:allt månde vara, stå här och vänta på vaktparaden: — Arsdöt då nödvändigt? å EN — Min goda, kära tant, hvad skulle jag väl anvat svara, än nej, på denna naiva fråga? Ty:hvart filaw vänder sis, får mån hört talas om bistratider och små förtjenster, — i följd Hvaraf män. väl borde arbeta flitigare — men det ser i-sänning så ut, som det finare folket skulle hafva öfvertyllda plånböcker och de sämre minst årsförlag af mat och ved, ty om en hatt råkat: att blåsa af en passagerares hufvud och falla i norrström, eller vid tiden för vaktparadens antågande, samlar sig från alla kanter folk af all slågs samhäilsställting för att gapa. De stå så så trygga och sorglösa, som de ej på bättre sätt kunde använda sin tid, som om endast tillfredsiställandet af nyfikenheten och maklighetsbegäret :vore derasf enda uppgift. Man må icke låta narra sig aföraskheten och liflisheten af. stockholmarens gång. Han ser då ut, som om endast ett ytterst angdlägetärende kanhat draga hönrom från arbetsbordet eller verkståden, och så snärt detta är uträttadt, skulle, ban. åter utan omvägar skynda hem, för att under flitig sträfvan knoga ihop styfvern, ty tiderna äro mer bistra än någonsin. Men Iså faller Harten i strömmen och I så kommer vaktparaden och slutligen de kungliga —coch så har han ett tu treslarfvat bort ett par, tre timmar, söm antagligen kunnat bättre användas: IG i NR Det är i många fallcmärkvärdigt, detta folk, som kallas stockholmare, och kan:i mänga fall liknas vid bortskämda, barn... Vi komma välatt närmare. talas vid härom framdeles, hvadan jag denna gång inskränker mig till några. ceflexioner; närmast föranleddas af hvad jag nyss ytt rat med afseendevå folkets Mangranna infinnande vid-vaktparaden. Öfverallt får ;manisfrån detegentligatolkets — arbetareng — läppar höra klagan öfver den lika dyra som öfverflödiga militäriyxep, och derna klagan, torde välp ejostå så alldeles utan skäl. De källå gardisterna för dagdrifvare och officerarne ännu Något värre, som frossa på folkets I med svett och möda höpskrapade skatter: I Riksdagen må inlåta sig, påsen utredning af denna I fråga — men löjlig tar Sig demia ifver af klander. ut, gent emot:den ifver hvarmed man skyndär I att få so paraden Och de af förtjusning tindrande I blickar som följa do ståtliga mårtissönernas Nu är väksamts att det är musiken, somrdockar SR Vv A i