Dagens Nyheter – 31 december 1868, sida 2

ånger bådo om förlåtelse. Häraf ser man dea underbara kraft som meddelas åt ett tviflande och mizströstande hjerta då dot med sann förtröstan underkastar sig doa khögstos allvisa råd! Som vädret alltjemnt fortfor att vara lugnt, fastän ifrån svenska kusten några svarta moln började sammandraga sig och mörkret allt mera tilltog, beslöto vi att qvarstanna öfver natten på den ia der vi stodo, samt att liggande islädorna taga några timmars hvila, insvepto i våra kappor. Vi hoppades i daggryningen bättre kunna urskilja den väg vi borde taga för att uppoå strandan. Vi togo åter någon förfriskning, hvaraf äfven ålandsbönderne erhöllo sin del för att fallkomligt försona 03s med dem. Krappt hade vi tagit detta beslat, förrän kimmelen blef fullkomligt moinbetäckt och en alit mera i häftigbet tilltagarde storm blåste upp emot 033, från svenska kustlandssidan. Mörkret hado nu ökat sig (till den grad, att vi på få steg; afsiånd kaappast kunde so hvarandra; och plötsligen började ett störtregn, hvaraf snart vattaet på isen svällda till den höjd, att det stol 0o:s högt upp på benet. Hvilken ryslig belägenhet! Nu först sågo vi ingen möjlignet till räddsing; och jag bör göra våra ledsagare den räitvisa, att äfven de emotsågo sitt öda med lugu fördragsamheat. Vi tröstade hvarandra med böner; och den undergifvenhet för skaparens boslat dotta ingaf oss kan jag ej nog uttrycksifullt beskritva!l Nu hördes rundt omkriog, på långt afstånd, huru isen bröt upp midt på hafvet med ett förfärligt brakande, som liksade åskans dån då ismassorna stötte tillsammans! Faran var nu i annalkande; åltodningarna, med käcsnedom om slika förhållanden, förespådd2 att islossningen kanske snart äfven skulle hinna till oss. Den enda frälsning som för 03: vore möjlig, sade de, vore om det stora isstycket på hvilket