Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 3

Då vi på detta sätt hade åkt en eller två timmar vidare, ökades vårt bryderi af större vakar dem vi måste färdas omkring, samt emellanåt genom råkar, dem vi öfverforo på brädbryggornae. Tryggade af de vid sådana vinterresor mera vane åländningarnes försäkringar, hoppades vi, när vi mot middagen hade tillryggealagt halfva vägen, att vi utan faror skulle uppnå svenska stranden, helst som vädret fortfor att vara lugat. Nu rastade vi på isen, och togo oss ett stärkande middagsmål ur våra matsäckar, samt fodrade hästarne. Våra åländningar underhöllo samtalet med berättelser om olyckliga resor på hafvet, der under en påkommande storm ismassan plötsligen kan sönderbrytas inom några timmar; och eburu sådana samtalsämnen icke voro särdeles tröstande för oss svenskar, hoppades vi dock att icke blifva utsatte för detta missöde. Efter intagen middagsmåltid fortsattes resan. Alla finska körsvenner äro så vane vid dylika vinterresor, att de, ntan att missräkna sig, inemot kunna bestämma den punkt der halfva vägen är tillryggalagd, och der man vanligtvis hvilar. Enligt deras beräkning hade vinu blott 3!2 mil qvar till svenska landet; och vi gjorde oss den förhoppning att allt skullo gå lika lyckligt som hittills. Men snart nog erforo vi motsatsen; en erfarenhet som på ett bedröfligt sätt skulle öfvertygå oss om bedrägligheten af menskliga uträkningar! Sedan under ännu ett par timmar våra förutskickade kunskapare återkommit med underrättelse att isen vore farbar, ehura snöstöpet derpå tärt sig något djupare till omkring en half alns höjd, så att vattnet gick ini slädorne, var solen nära sin nedgång, och aftonskymningen började inträda. Men i en hast, kl. 8 eller half 9 på aftonen, återkommo de begge skridskoåkarne, och tillkännagåfvo, under uttryck af största förskräckelse: att isen, några alnar ifrån