Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 3

mycket som möjligt minska tyngden af åkdonen och våra saker: på samma punkter, voro 12 hästar med slädor anskaffade, nemligen: en släda för hvardera af oss fem svenskar; 5 slädor för våra kappsäckar, en på hvarje; en släda med s. k. isstakar, beslagna med jernspetsar i öfra ändan, att undersöka isens styrka; samt en släda med bräder, för att begagnas till läggandet af bryggor öfver sg. k. råkar som kunde påträffas i vår väg, Med råkar förstås ramnor längs utåt isen, stundom ett å två alnar breda, och derutöfver. Tolf ålandsbönder åtföljde hästarne; dessa sednare voro för öfrigt försedde med sina påsatta grimmor, dervid långa tåg voro fästade, som höllos af de åkande, att hålla hästarnes hufvuden uppe öfver isen, i händelse de med framfötterna nedfölle i någon vak, samt dymedelist med mera lätthet draga dem upp ur vattnet. Sedan alla dessa försigtighetsmått blifvit tagne till förekommande af olyckor, afreste vi från Ekeröu kl. 5 på morgonen den 4 maj, med afpassade afstånd emellan slädorue, den ena efter der andra. Solen var redan uppgången; himJen var klar; allt syntes lofva oss en skön dag. Vädret var lugnat; och vår förtröstan på en lycklig färd stegrades. Två finska bönder skickades förut på skridskor, för att med isstakar utröna isens styrka, samt underrätta 038 om någon störro vak funnes på isvägen, i den riktning vi tagit. Väl hände det, att en eller annan häst med framfötterna trampade igenom isskorpan; men medelst deras grimmor kunde de utan svårighet åter upphjelpas på fastare is. Under hela tiden steg snövattnet på isen ända upptill slädornas botten; och det sqvalpande som förorsskades af hästfötterna, hvarigenom vatten och isflingor nedstänkte våra ötverplagg och slogo 0ss i ansigtet, var väl icke särdeles angenämt, men dock en obetydlighet emot hvad som sedermera hände oss.